Konserthuset Stockholm
Kungliga Filharmonikerna
Sök på konserthuset.se

Fallet Arturo Toscanini

Arturo Toscanini i Konserthuset, den 3 december 1933.


”Hans rykte var redan då i zenit, och det utbröt formlig Toscaninifeber. Man slogs om biljetterna, tidningarna var fulla av Toscanini, och på restauranger som mästaren råkade besöka skyltade matsedeln efteråt med Tournedos à la Toscanini och liknande saker.”

I en minnestext kring arbetet med den italienske dirigenten Arturo Toscanini (1867–1957) i Stockholm, skrev violinisten Gereon Brodin:

”Att han överhuvudtaget kunde lockas hit var en bragd av dåvarande kormästaren vid Operan, Tullio Voghera (1879–1943), som var Toscaninis vän. Mästaren var nämligen ytterst svårbedd, när det gällde gästspel med främmande orkestrar. Hans rykte var redan då i zenit, och det utbröt formlig Toscaninifeber. Man slogs om biljetterna, tidningarna var fulla av Toscanini, och på restauranger som mästaren råkade besöka skyltade matsedeln efteråt med Tournedos à la Toscanini och liknande saker. Det var nog första gången som den symfoniska musiken hos oss blev högsta mode, det höll för övrigt i sig, och på så sätt fick hans besök betydelse för hela det svenska musiklivet.”

Arturo Toscanini gästade orkestern vid tre tillfällen på 1930-talet: hösten 1933, hösten 1934 och våren 1937. Gereon Brodin fortsätter:

”Vid det första besöket inträffade det märkliga, att han tog orkestern med sig till Köpenhamn: han hade inte tid att repetera in någon konsert med en ny orkester. Fem konserter blev det inalles i Stockholm.”

Vid den första konserten i Konserthuset den 29 november 1933 dirigerade Toscanini musik av Cherubini (uvertyren till Anacréon), Debussy (Förspel till en fauns eftermiddag), Berlioz (La Reine Mab ou la Fée des songes), Wagner (uvertyr och Backanal ur Tannhäuser), och Beethoven (Symfoni nr 7).

”Han gjorde sig stor möda att förklara vad han ville ha fram”, mindes Brodin, ”som till exempel när han lät sin näsduk sakta falla för att illustrera den mjuka rytmen och karaktären i Debussys En fauns eftermiddag.”

Några dagar senare, den 4 december, var det ett helt nytt program: Rossini (uvertyr till Barberaren i Sevilla), Brahms (Symfoni nr 3), Richard Strauss (Don Juan), Martucci (Notturno och Novelletta) och Wagner (Siegfrieds Rhenfärd).

Gästspelet i Köpenhamn inbegrep urval av verk från dessa två föregående konserter i Stockholm. 

När Toscanini återkom ett år senare, den 28 november 1934, innehöll det första  programmet följande: Mozart (Symfoni nr 41), Brahms (Haydnvariationer), Mendelsson-Bartholdy (Nocturne och Scherzo), Sibelius (En saga) och Rossini (uvertyr till Semiramis).

Den andra konserten den 2 december bjöd i första halvan på fyra Wagnernummer (En Faustuvertyr, förspelet till Parsifal, Långfredagsundret ur Parsifal samt Förspel och Isoldes kärleksdöd ur Tristan och Isolde) och efter paus Beethoven (Symfoni nr 3). 

Toscaninis sista konsert med orkestern gjordes den 16 mars 1937: Rossini (uvertyr till Silkesstegen) Busoni (Rondò arlecchinesco), Sjostakovitj (Symfoni nr 1) och slutligen Brahms (Symfoni nr 1).

Det var nervöst att spela under Toscanni, mindes Brodin, och just Busoni-verket hade orkestern stora problem med:

”I Busonis Arlecchion-uvertyr blåste trumpeterna massor av galna toner, och någonstans höll vi till och med på att komma rent isär. Men så var det också en fruktansvärd nervpress att spela under Toscanini med hans enorma krav och den högspänning som rådde under arbetet. Hans mångomtalade temperamentsutbrott fick vi minsann uppleva. Plötsligt kunde det komma en ordström på italienska, där man kunde urskilja svin, idioter, imbecilla ignoranter och liknande. Det hände att partitur och taktpinne flög i luften och vi skräckfylld såg den vredgade mästaren lämna podiet. Men han kom tillbaka, som väl var, vilket nog inte alltid hade varit fallet på andra håll.”

Gereon Brodin fortsätter: ”Men som regel var han tålmodig och vänlig, och då älskade man honom. Vi hade turen att vid första pulten i andra fiolerna ha en landsman till honom (Cesare Spedicati, 1879–1950), som hjälpte till att tolka hans instruktioner, en glad fyr som lyckades skämta bort många oroande tillbud. Det behövdes tolk, för Toscanini talade egentligen bara italienska på den tiden, plus lösryckta fraser på franska, tyska och engelska glosor.”

Gereon Brodin (1901–92) var medlem i förstaviolinstämman i Konsertföreningens orkester åren 1930–46. Citaten är hämtade ur ett minnesprogram om Toscanini som radiosändes den 10 februari 1957, och som även återgavs i Carl-Gunnar Åhléns konvoluttext till samlingsboxen Stockholms Filharmoniska Orkester 75 år (8 cd, BIS)