Tonsättarbesöken

Sergej Rachmaninov framträdde med orkestern vid tre tillfällen. Första gången skedde det den 12 mars 1918 i Auditorium vid Norra Bantorget, där orkestern huserade vid den tiden innan Konserthuset stod klart 1926. Rachmaninov var solist i sin egen Pianokonsert nr 2 och dåvarande chefdirigenten Georg Schnéevoigt dirigerade. Två dagar senare var han solist i Tjajkovskijs Pianokonsert nr 1. Han återkom den 21 oktober samma år och var även då solist i sin Pianokonsert nr 2 under ledning av Schnéevoigt.

Jean Sibelius dirigerade orkestern vid sammanlagt sju tillfällen åren 1923–24, i Auditorium vid Norra Bantorget. I samtliga fall fanns Sibelius egen musik på programmen, och i några fall var konserterna helt ägnade de egna verken – som vid debuten den 1 mars 1923 då bland annat Symfoni nr 2 framfördes. Den viktigaste Sibeliuskonserten i orkesterns historia var dock den 24 mars 1924, då Symfoni nr 7 uruppfördes. Ur ett internationellt och musikhistoriskt perspektiv är detta det i särklass mest berömda uruppförandet som orkestern stått förr.

Sergej Prokofjev var solist i sin Pianokonsert nr 2 den 4 och 8 november 1924, i Auditorium vid Norra Bantorget. Vid den första konserten framfördes även Glinkas Uvertyr till Ruslan och Ludmila och Tjajkovskijs Pathétique-symfoni. Vid den andra ramades pianokonserten in av Musorgskijs Förspel och Persisk dans ur Hovansjtjina samt Borodins Symfoni nr 2 h-moll. Dirigent var Issay Dobrowen.

Paul Hindemith framträdde med orkestern vid tre tillfällen. Första gången var den 25 mars 1931, och den gången var han violasolist dels i Vivaldis Viola d’amorekonsert a-moll (RV 397) och dels i egna verket Kammarmusik nr 5, som är en sorts violakonsert. Václav Talich dirigerande och vid samma konsert skedde uruppförandet av Moses Pergaments Krelantems och Eldeling-svit. Hindemith återkom den 17 och 20 februari 1952, då han dirigerade ett program helt ägnat egent musik: Symfoniska metamorfoser över teman av Carl Maria von Weber, Violinkonsert och Die Harmonie der Welt. Leo Berlin var violinsolist (han blev sedan orkesterns konsertmästare i början av 1960-talet, och var anställd i orkestern fram till 1990).

Béla Bartók framträdde med orkestern vid ett tillfälle, den 18 april 1934. Dirigent var dåvarande chefdirigenten Václav Talich och Bartók var solist i sin egen Pianokonsert nr 2, vilken ramades in av Bachs Svit i arrangemang av Arthur Honegger och Haydns Symfoni nr 92 ”Oxford”. Dagen innan, den 17 april, var Béla Bartók för övrigt inbjuden till Borgarskolan (Kungstensgatan, vid Jarlaplan i Stockholm) för att hålla ett föredrag om ”Folkmusikens inflytande på den högre konstmusiken”. 

Karol Szymanowski framträdde som pianosolist med orkestern vid ett tillfälle, den 6 mars 1935. Szymanowski spelade i sin Symfoni nr 4 – Sinfonia concertante för piano och orkester. På programmet stod även Smetanas Uvertyr till Brudköpet och Beethovens Symfoni nr 4. Adolf Wiklund dirigerade.

Igor Stravinsky dirigerade orkestern vid ett enda tillfälle. Den 2 oktober 1935 ledde han ett program helt ägnat egen musik: Divertimento "Symfonisk svit" ur Feens kyss, Svit nr 1, Svit nr 2, Violinkonsert och Eldfågeln-sviten från 1919. Solist i violinkonserten var Samuel Dushkin. Stravinsky har utöver detta flera gånger ytterligare dirigerat i Konserthuset, men då med Sveriges Radios Symfoniorkester. 

Witold Lutoslawski dirigerade orkestern vid fem tillfällen. Debuten i Konserthuset skedde den 6 januari 1974 i ett program helt ägnat den egna musiken: Livre pour orchestre, Paroles Tissées för tenor och Cellokonsert. Tenorsolist var Christer Solén och cellosolist var Erling Bløndal Bengtsson. Därefter återkom Lutoslawski och dirigerade två konserter i november 1987, i samband med tonsättarfestivalen som den hösten var helt ägnad Lutoslawskis musik. I april 1992 dirigerade han två konserter med egen musik, den gången gällde det Mi-Parti, Cellokonsert med Torleif Thedéen som solist samt Symfoni nr 3.