Konserthuset Stockholm
Kungliga Filharmonikerna
Sök på konserthuset.se

Andrej Power spelar Beethoven


Musikerkarriären höll på att få ett tvärt slut när Andrej Power var 13 år. Nu är han 29 år, han är Kungliga Filharmonikernas konsertmästare och aktuell som solist i Ludwig van Beethovens Violinkonsert.

Andrej Power är en van solist, faktum är att han var inriktad på en solistkarriär innan han kom fram till att han ville ingå i ett orkestersammanhang. Han kom till Kungliga Filharmonikerna som konsertmästare 2014, och det här blir första gången han är solist med den egna orkestern.

Beethovens Violinkonsert spelade han första gången 2008, med Utah Symphony Orchestra i USA.
– Jag var 20 år och hade varit med i en tävling i Salt Lake City året innan. Efter tävlingen ringde de och frågade om jag kunde göra den. En solist hade ställt in och det var bara tre månader till konsert. Jag hade aldrig öppnat noterna till Beethovens Violinkonsert, men tackade ja och började studera in den tillsammans med mina dåvarande lärare, [Henryk] Kowalski och [Zakhar] Bron. Det var en tuff tid, men också en fantastiskt lärorik upplevelse. Jag har framfört Beethovenkonserten tre gånger sen dess, senast 2010.

Började spela vid tre års ålder

Andrej Power må vara en relativt ung konsertmästare – han är i skrivande stund 29 och hinner precis fylla 30 innan han intar solistrollen i februari 2018 – men han dras till gångna tiders musikerpersonligheter. Ber man honom nämna favoriter i Beethovens Violinkonsert skruvar han dock på sig.
– Det finns så många som är fantastiska och ändå diametralt olika. Det är samma med lärare. Jag har haft lärare av olika typer och från olika traditioner, och lärt mig olika saker från var och en av dem.
Andrej Power kom med sin familj till Sverige som flykting från sovjetiska Uzbekistan 1990, när han var två år gammal. Men musiktraditionen från öst fick han med sig.
– Det började med min farfar, när jag var tre år. Han var utbildad i Sovjet och hade gått i samma klass som [Leonid] Kogan. De studerade för [Abram] Jampolskij, den bäste som fanns på den tiden.
Kanske tänker man på ”den ryska skolan” som extremt hård och krävande, men Andrej Power framhåller hur han fick den med sig med mjuka handlag. I alla fall inledningsvis.
– Min farfar var fantastisk på det sättet. Han var så öppen; jag fick testa mig fram. Sen övade min pappa förstås mycket med mig också, på liknande sätt. Efter det fick jag en ny lärare, [Olga] Parchomenko.
Hon hade varit David Ojstrachs elev och var däremot av den typiska ryska skolan, berättar han. Det vill säga: stenhård.
– Jag är till exempel gravt vänsterhänt. Hon byggde om hela min högerarm och gav mig en förståelse för hur allt fungerar, in i minsta nanometer.
– Efter det hade jag [Henryk] Kowalski. Han kommer från en annan tradition och har studerat i USA för [Josef] Gingold. Han fick mig verkligen att älska musik och jobbade väldigt mycket med sound. Jag gick också för den mycket kände violinpedagogen [Zakhar] Bron.
Det låter som att det är viktigt i vilken ordning man har de där olika lärartyperna?
– Absolut! Men jag var på väg att ge upp när jag var 13 år och gick för Parchomenko. Jag kom hem en dag och sa till mina föräldrar att jag ville sluta spela. Jag tänkte att de skulle försöka tvinga mig att fortsätta. I stället gjorde de någonting otroligt klokt. De sa: ja, du får sluta om du vill.
Hur reagerade du på det?
– Det var en riktig tankeställare. Jag minns att jag gick upp på mitt rum och satt där och grubblade. När jag till slut kom ut ur rummet sa jag att jag tänker fortsätta och att vi aldrig någonsin ska prata om det igen. Jag insåg att jag inte kunde leva utan att spela, att jag måste få göra det. Det var en klar insikt.
Men du ville byta lärare åtminstone?
– Nej. Visst var Parchomenko väldigt krävande, en lärartyp som inte finns längre. Hon undervisade på Sibelius-Akademin och jag brukade åka till henne en gång i månaden. Jag bodde då hos henne i tre, fyra dagar och hade lektioner åtta timmar om dagen! Hon tog nästan inget betalt. Även om hon ofta var hård och enormt krävande kände jag att det bakom fanns en stor kärlek och hängivenhet gentemot mig. Hon var enastående.

Att höra personligheten

Vi återvänder till diskussionen om Beethoventolkningar, och det omöjliga i att välja favoriter.
– Jag har haft så många influenser, alla viktiga på sitt sätt. Det är på samma sätt med inspelningar... så många som påverkat mig i olika perioder, så jag kan varken välja en enda lärare eller en enda inspelning.
– Ta en tolkning med [Frank Peter] Zimmerman, och ställ den mot [Jascha] Heifetz. De är ganska olika, och från olika epoker, men har båda en äkthet.
Vad skulle du annars säga att man finner hos äldre interpreter som du inte upplever i lika hög grad i dagens musikliv?
– I dag kan man sällan höra vem det är som spelar, men jag kan direkt, efter några få toner, höra om det är Ojstrach, eller Kreisler, Kogan eller Heifetz. De hade alla ett personligt sound. Många gamla inspelningar är förstås långt ifrån speltekniskt perfekta, men det finns något annat... kvaliteter som inte riktigt går att ta på.

Bäst under press

Andrej Power berättar att han inte ännu (oktober) börjat med sitt instuderingsarbete inför konserterna i februari.
– Jag vill inte börja för tidigt och nöta ut musiken. Jag vill ha musiken färsk i kroppen. Dessutom behöver jag nog känna lite tidspress. Det finns ett citat av Leonard Bernstein: ”to achieve great things two things are needed: a plan, and not quite enough time”. Det ligger något i det.
Tänk då hur det är för solister som ständigt reser världen runt med samma verk...
– Ja, det är en av de stora utmaningarna för dem: att varje gång, i samma verk och vid varje konsert kunna leverera, utan att gå på rutin. För att klara det måste man vara inspirerad, och inspiration är en färsk-
vara. De som ändå lyckas är otroliga.
Man tänker kanske på Janine Jansen?
– Jag tänkte precis säga hennes namn! Det finns ingen bättre just nu, menar jag. Hon är fenomenal. Och med Janine Jansen hör man faktiskt alltid att det är hon som spelar, hon har något alldeles eget.

”Jag bara njuter”

Beethovens Violinkonsert har en lång orkesterintroduktion innan solisten kommer in. Vad går igenom huvudet då, skapar det extra nervositet?
– Jag bara njuter! Beethovens musik är så fantastisk och för mig väldigt kopplad till naturen. Jag får mycket bilder i huvudet. Jag kan stå och sjunka in i stämningarna, förhoppningsvis.
Vi talar om olika solokadenser skapade av historiens stora violinister, bland dem Joseph Joachim och Fritz Kreislers bidrag till Beethovenkonserten. Kadensen är det avsnitt där solisten ensam ges plats att improvisera över materialet – förr kunde detta lämnas till solisten, som hos Beethoven och Brahms, men det finns många exempel på en sorts ”komponerade improvisationer” som etablerats som en del av verket. Andrej Power berättar att han spelar Kreislers kadens i första satsen, Franco Gullis i den andra och återigen Kreislers i tredje satsen. Men det här att som orkestermusiker ta solistrollen, innebär det någon särskild utmaning vad det gäller att ta plats och leda i stället för att följa?
– Jag känner mig ganska bekväm med den rollen. Jag trivs med att skicka iväg impulser, och att få tillbaka. En viss del av det finns även i konsertmästarrollen.
– Det handlar i grunden om samma sak vare sig man är orkestermusiker, solist eller dirigent; att verkligen skapa. Tanken att man bara behöver följa är fel. Och om man nu gör en inspirerad chansning för musikalisk vinning, och låt oss säga att det inte fungerar, så är det ändå rätt handlat. Det värsta vore att bara nöta sig igenom musiken, på papperet ”korrekt”.

Förberedelser

Apropå papper, kommer han att spela med noter eller utantill?
– Noter är vanebildande för en orkestermusiker och att spela utantill är en omställning som kan vara besvärlig. Jag vet inte hur jag kommer att göra den här gången. Jag har spelat konserten utantill förut, och jag måste bestämma mig i tid för det är inget beslut som kan fattas i sista stund.
– En annan sida av förberedelseprocesserna, som jag inte vet hur det går med, är förstås att vi nu har barn, en underbar liten pojke på sex månader! Jag måste planera det här på ett annat sätt än jag gjorde förr, då jag kunde stå och öva i åtta timmar om dagen om jag hade lust.
– Jag har avsatt januari för förberedelser, utan annat arbete i orkestern. Jag behöver den tiden för att kunna fördjupa mig i musiken ordentligt. Jag ser verkligen fram emot det här!

— Tony Lundman

Kommande konserter

  • Andrej som ler och ser in i kameran. Fotografi.
    Genre: Kungliga Filharmonikerna

    Beethovenprogram med Violinkonserten och Pastoralsymfonin.

    Onsdag 31 januari 2018 kl 19.00
  • Andrej som ler och ser in i kameran. Fotografi.
    Genre: Kungliga Filharmonikerna

    Beethovenprogram med Violinkonserten och Pastoralsymfonin.

    Torsdag 1 februari 2018 kl 19.00