Konserthuset Stockholm
Kungliga Filharmonikerna
Sök på konserthuset.se

Min bild av Birgit


Under 2018 uppmärksammar musikvärlden Birgit Nilssons 100-årsjubileum. Konserthuset inleder detta jubileumsår med att presentera Kenneth Derlows litografi Min bild av Birgit i Stora foajéns trapphus.

En personlig betraktelse av konstnären Kenneth Derlow

Jakten på den rätta bilden jag bar inom mig var inte lätt. Men när ett tips dök upp om att söka i Operans bildarkiv kom en ljusning. Under två dagar öppnade jag åtskilliga kuvert med svartvita kopior från Kungliga Operans uppsättningar under åren. Bilder i massor. Men få på Birgit.

Dagen därpå hängde jag på låset. Kvinnan från igår talade om vad som återstod att gå igenom. Efter lunch höll modet på att svikta. Snart hade jag vänt på varenda bild som fanns i Operans arkiv och inte lyckats hitta den jag sökte. Till sist stod hoppet till ett par lådor med osorterat innehåll: kuvert utan angiven bild, lösa bilder och bilder utan text om vartannat.

Längst ner i den näst sista lådan låg ett par pergamentkuvert: i det ena, två kopior på Birgit i rollen som Turandot i Puccinis opera. I det andra ännu en bild på Birgit. Den tyckte jag om. Fotokopian är 6 x 7 cm. Birgit bär en slöja. Hennes ansikte har ett vackert leende och en blick, som berör mig. Jag frågar personalen. Vem har tagit denna bild? Ivrigt väntar jag på svar. Men nej, ingen vet och ingen kan svara på min fråga.

Följande dag får jag ett samtal från arkivet. "Jo, vi har frågat runt lite och kanske kan det vara till din hjälp. En fotograf som tidigare varit anställd på Operan tror att fotografen kan ha varit tysk. Han föreslår att du vänder dig till Österrikes Teatermuseum i Wien." Jag skrev ett mejl och bifogade bilden. Ett positivt svar kom omgående. "Bilden är sannolikt tagen av den amerikanska fotografen Lillian Fayer under Birgit Nilssons medverkan i rollen som Tosca 1965 på Staatsoper i Wien". I mejlet fanns en adress till en författare och journalist som under flera samarbetat med mrs Fayer. Framför mig såg jag nu slutet på en början. Ännu ett brev, nu till författaren. Hennes svar innehöll mrs Fayers adress i Wien. Och jag kunde nu skriva det avgörande brevet, det till fotografen.

En vårdag i maj 2009 ringer telefonen. Jag står vid spisen och vänder pannkakor. Irriterad lyfter jag luren med stekspaden i ena handen. ”Is it Kenneth? This is Lillian Fayer, I’m calling from Vienna.”

Rösten tillhörde den berömda fotografen Lillian Fayer, född i New York 1917 i en släkt av berömda fotografer. (Hennes farfar var en av Daguerres anställda på 1830-talet. ”Dagerrotypi”, det första fotografiet). Hon ringer mig, 92 år gammal, sprudlande upprymd och glad. Samtalet pågår ett bra tag. Innan vi skiljs åt säger hon: ”Kenneth, gör något bra med bilden – använd den hur du vill.”

Bladen är tryckta i två versioner. Den ena med Birgits porträtt i gult, sepia och rött är en så kallad tonseparation. Den andra med fyra porträtt är litografier i olika färgval, en så kallad etàt. Upplagorna är små: några bara ett par exemplar, andra under tio. Det primära var för mig att lyckas trycka bladen i färgval, som med god vilja kunde tolkas till Birgit Nilssons roller på scen. Arbetet med detta projekt var hela tiden passion och glädje.

Mitt tack går till Peter Eriksson, ordförande för Kungliga Filharmonikerna, som såg möjligheten för en visning på Konserthuset Stockholm, och konserthuschefen Stefan Forsberg, som gjorde utställningen möjlig.

Kenneth Derlow i december 2017

Länk till konstnärens webbplats, öppnas i nytt fönster