Prokofjev komponerade sin femte symfoni under en sommarmånad 1944. Kriget rasade i Europa, men Prokofjev kände sig trygg i huset i Ivanovo en bit öster om Moskva, som den ryska staten hade ställt till förfogande för musiker och kompositörer. Där kunde han arbeta i lugn och ro utan krigskänning och umgås med andra konstnärer och utbyta idéer.

Om den här symfonin har han själv sagt att det är en hyllning till den ”fria och lyckliga människans generositet, styrka, och andliga renhet”. Han upplevde sig vid den här tiden som en utvald och privilegierad person. Sedan fyra år var han lyckligt gift med sin andra hustru och en av landets mest uppskattade och spelade kompositörer. Men kanske anade Prokofjev den onda tid som skulle komma i hemlandet Sovjetunionen. De skarpskurna men lekfulla och snabba satserna har en stark motvikt i den långsamma tredje satsen där den underliggande oron och rädslan skaver. Efter krigsslutet trappades också motsättningarna mellan öst och väst upp och det kalla kriget var ett faktum.