Sök på konserthuset.se

Ny säsong

Säsongen invigs av chefdirigent Sakari Oramo. Läs vad Oramo och våra filharmoniker ser fram emot, och pricka för i kalendariet vad just du längtar efter att få uppleva. Välkommen!

Det är februari, men våren är redan i luften. Lyssna träffar chefdirigent Sakari Oramo i samband med repetitionerna av Ludvig Normans Symfoni nr 3 och Brahms Pianokonsert nr 2. Visst återstår det ännu en rad konserter av innevarande säsong, men vi ska framför allt tala om Sakari Oramos uppdrag säsongen 2019/20. Den inleds i september med ett uruppförande.
– Victoria Borisova-Ollas nya violinkonsert, skriven för vår solist Baiba Skride. Jag har inte själv sett musiken ännu, men hon har inspirerats av Tjajkovskijs Svansjön och den har fått titeln A Portrait of a Lady by the Swan Lake. Efter paus gör vi Bruckners Symfoni nr 4, som jag inte dirigerat här med Kungliga Filharmonikerna men jag har gjort den tidigare, i Helsingfors och i Birmingham. Det är ett fint öppningsprogram.
– Jag skulle vilja dirigera mer Bruckner. Det som fascinerar är uppbyggnaden av musiken, dess arkitektur – och tålamodet som krävs för att det ska bli riktigt bra. Mahler är annorlunda, där kommer urladdningarna mer eller mindre hela tiden.

Mot spektakulära Elbphilharmonie
Sen kommer kommer vi till oktober och det program som ska utgöra ett turnéprogram.
– Vi vill alltid ha med oss något svenskt och jag kommer för första gången att dirigera ett verk av Katarina Leyman, Solar flares. Alina Pogostkina är solist i Mendelssohns Violinkonsert e-moll och efter paus gör vi Elgars första symfoni.
Du är en hängiven ambassadör för Elgars musik. Har den fått den spridning som du hoppats på genom åren?
– Tyvärr. Utanför Storbritannien är det nästan bara jag som lyfter fram Elgar. Visst finns det andra som också dirigerar Elgar, men ofta känns det ganska ensamt. Men, för att ta ett exempel, Berlinfilharmonikernas nye chefdirigent Kirill Petrenko fick sitt jobb efter en konsert där han dirigerat Elgars andra symfoni.
Den efterföljande turnén tar dig och Kungliga Filharmonikerna till Malmö, Hamburg och Köln. Orkestern ska alltså för första gången spela i nya och spektakulära salen i Elbphilharmonie i Hamburg. Du har arbetat där tidigare.
– Förra året dirigerade jag NDR-orkestern där. Vi spelade bland annat Magnus Lindbergs Accused, som jag också kommer att göra här i Stockholm senare. Elbphilharmonie är en väldigt fin sal. Den är stor och ser kanske lite märklig ut, men det är ändå en känsla av intimitet på scenen. Jag tycker mycket om den.

Accused – Anklagad
Månaden efter, i november, kommer vi alltså fram till musiken du talade om nyss, Accused av Lindberg, ett verk för sopran och orkester. Anu Komsi är solist.
– Ja, Anu Komsi och jag kommer även att göra det här verket med andra orkestrar, i Paris och Berlin.
”Komsi är mer än bara en sångare” skrev en London-kritiker nyligen, ”hon är ett fenomen, en äkta koloratursopran med ovanligt stort register och flexibilitet”. Det får hon visa prov på i Lindbergs verk.
Accused betyder anklagad, vad kan du säga mer om det här verket?
– Det är väldigt stark musik och ett stort verk. Första delen är med text från en utfrågning under franska revolutionen. Andra delen är ett Stasi-förhör av en östtysk medborgare som läst tidningen Der Spiegel. Den sista och största delen handlar om visselblåsaren Bradley [numera Chelsea] Manning, med texter ur rättegången mot Manning. Sopransolisten gestaltar inte de här personerna, utan fungerar som berättare. Det är ett spännande verk som öppnar något nytt i Magnus Lindbergs musik, han har knappt skrivit vokalmusik tidigare.
När du sedan återkommer till Konserthuset i januari handlar det både om konserter och skivinspelning.
– Vi gör Anders Eliasson fjärde symfoni, som jag dirigerat flera gånger, och äntligen kommer den att spelas in för skivbolaget BIS. Troligen ges den ut tillsammans med Eliassons Trombonkonsert, som vi spelat in för några år sedan med Christian Lindberg.

Italiensk debutant
Januarikonserterna bjuder också på en italiensk pianosolist som det talas mycket om, och som nu gör sin debut tillsammans med Kungliga Filharmonikerna.
– Beatrice Rana. Jag hörde henne för några år sedan i Rom. Den unga italienska pianisten (född 1993) turnerar världen över med solorecitaler och som solist med orkestrar. Hon räknas som en av vår tids främsta i sin generation.
– Jag hörde henne faktiskt i samma verk som vi ska spela tillsammans med henne: Tjajkovskijs första pianokonsert. Jag minns att jag var mycket imponerad av hennes spel, men vi har inte arbetat tillsammans tidigare.
Apropå inspelningar. Ett annat inspelningsprojekt inleddes häromåret: Ravels kompletta orkestermusik. Det är Ravel som väntar därefter i februari.
– Tre verk av Ravel, som vi kombinerat med två verk av Betsy Jolas, också hon fransk (född 1926). Det är en fin koppling. I hennes Histoires vraies för trumpet, piano och orkester är Håkan Hardenberger och Roger Muraro solister.

LvB250 – Beethovenfestival
Här får vi hämta andan, för nu är vi framme vid den stora Beethoven-festivalen i mars 2020.
– Oj! Vem kommer på en sån idé?
Kan det bero på att Beethoven fyller 250 år?
– Kanske...
Men här har också Beethovens nio symfonier i varje enskild konsert kopplats till annan musik på ett spännande sätt: i samtliga fall verk av kvinnliga tonsättare.
Du gör tre av konserterna med Kungliga Filharmonikerna, Beethovens symfoni nr 1, 5 och 9. I övrigt består festivalen av gästspel av en rad svenska orkestrar (se festivalprogrammet på sid 24).
Symfoni nr 1 har parats ihop med brittiska Ethel Smyths Serenad i D...
– Smyths musik spelar vi ju även den här våren: hennes Mässa i D. Jag spelade nyligen in just det verket i London; fantastiskt rik musik. Men Serenaden som jag dirigerar i Beethovenfestivalen är nog hennes allra bästa verk.
Ditt nästa nedslag i Beethovenfestivalen sker med femte symfonin, som framförs tillsammans med...
– Dora Pejacevic. En kroatisk tonsättare som dog ung 1923 [vid 37 års ålder]. Hennes Symfoni fiss-moll är ett storslaget verk, komponerat under första världskriget. Redan från första anslaget förstår man att det handlar om allvarlig musik, vilket gör kopplingen till ”Ödessymfonin” passande.
Du och Kungliga Filharmonikerna gör också festivalens sista konsert.
– Beehovens nia, tillsammans med Lotta Wennäkoskis Flounce – ett verk som jag uruppförde vid Last Night of the Proms i London 2017.
– Jag brukar säga till unga dirigenter att man absolut inte ska underskatta Beethoven-nian, för den tar verkligen all energi ur en. Många kan annars tänka ”det är Beethoven, det här känner jag till och den där musiken kan jag”. Man glömmer då att det är musik som verkligen kräver den största fokusering. Det gäller på sätt och vis alla Beethovens symfonier, men särskilt nian som är den största, och Eroican. Men nionde symfonin var verkligen banbrytande.

Mot Storbritannien
Den skotska violinisten Nicola Benedetti kommer tillbaka. Hon har gästat Kungliga Filharmonikerna vid ett par tillfällen tidigare. Hon är också väldigt engagerad i pedagogisk verksamhet, vid sidan av den egna karriären.
– Har du sett hennes nya videoblogg, With Nicky? Den är jättejättefin. Vi har inte arbetat tillsammans förut men första gången blir nu i april i London, när hon spelar Elgars Violinkonsert tillsammans med mig och BBC Symphony Orchestra.
Precis ett år efter ert första samarbete nu i London, kommer hon då till Kungliga Filharmonikerna: i april 2020. Hon ska spela Prokofjevs Violinkonsert nr 2. Hon kommer också att vara med på turnén den 25–29 april, som går till England, med ett första stopp på din gamla arbetsplats i Birmingham.
– Ja, det är en ganska ny sal, byggd 1990, som alltså firar 30 år nästa år. Jag var chefdirigent för City of Birmingham Symphony Orchestra åren 1998–2008.
Förutom några gästspel vid Proms var det länge sedan Kungliga Filharmonikerna gjorde en Englandsturné. Efter Birmingham väntar konserter i Newcastle och Manchester.
Du avslutar också kommande filharmonikersäsong med just Prokofjev.
– Ja, Pianokonsert nr 3 med fine pianisten Roland Pöntinen, och på samma konsert dirigerar jag Aleksandr Nevskij. Just det verket är kanske något skrämmande, för i texten står det om hur man dödar svenskar... Fast ”svenskar” på den tiden, det handlar om 1200-talet, var snarare
finländare. Aleksandr Nevskij är ursprungligen filmmusik, skriven för Sergej Eisensteins film, men som konsertverk och kantat också ett ytterst imponerande verk.

Orkestern som växt
Om vi blickar ut, var befinner sig orkestern just nu?
– Den är i strålande form, med en egen personlighet. Jag märker en stark målmedvetenhet både kollektivt och enskilt bland musiker, och det finns en respekt för varandra inom orkestern. Något som också är speciellt för mig här i Stockholm, är att det är en väldigt bra atmosfär i hela huset.
Är det svårt att sätta upp nya mål när man varit med en orkester i ett antal år?
– I början kämpar man, sedan handlar det mer om kultivering av sådant vi har åstadkommit tillsammans; att se till att växten får tillräckligt med vatten och näring. Det är lättare att arbeta med en orkester man lärt känna, vi är trygga med varandra, det går att släppa taget och det är lätt att komma tillbaka till detaljer och finjustera sådant vi arbetat på tidigare. Just i dag talade vi om vissa speciella egenheter hos Brahms-pizzicaton...

Pedagogen Sakari Oramo
Mitt under nästa spelsäsong inleder samtidigt Sakari Oramo sitt nya engagemang vid Sibelius-Akademin i Helsingfors: det är nämligen han som nu kommer att fostra en kommande generation dirigenter vid den berömda dirigentutbildningen.
– Det innebär ett stort ansvar och mycket jobb med både dirigent- och orkesterutbildningen. För i princip har jag ett ansvar för alla som spelar orkesterinstrument. Jag ska se till att det som spelas har ett välgenomtänkt innehåll så att alla får en god överblick av repertoaren.
Det här betyder alltså att du under de närmaste åren kommer att skära ner en del på gästdirigerandet hos olika orkestrar?
– Så blir det förstås, men jag vill verkligen koncentrera mig på att utveckla kommande musiker och dirigenter. Jag tror att jag har något att ge yngre musiker, och det pedagogiska arbetet ger samtidigt mycket tillbaka. På Sibelius-Akademin har vi nu en dirigentklass med sju elever, vilket är lagom.
Inte enbart finländska elever?
– Nej då, av de här sju är två finländare.
Ser du att det så kallade finländska dirigentundret håller i sig?
– Ja, traditionen är fortsatt stark på Sibelius-Akademin, även om det internationaliserats mer och mer med elever från hela världen. På min tid var vi fler finländare, och i övrigt mest skandinaver. I dag tar vi in en finsk student om han eller hon har en verklig potential att slå sig fram som dirigent: det handlar enbart om talang och kvalitet, inte nationalitet.

— Tony Lundman

 

Kommande konserter

Det finns inga träffar för detta val