Tonsättarfestival med Olga Neuwirth

Årets internationella tonsättarfestival i Konserthuset ägnas den österrikiska tonsättaren Olga Neuwirth, en av de stora fixstjärnorna i dagens konstmusik.

I hennes musik kan man hitta impulser från Stravinsky, Monteverdi, jazz, populärmusik och hiphop. Men trådarna sträcker sig också bakåt till Gustav Mahler, Alban Berg och Arnold Schönberg. Hon tar även starka intryck från bildkonst, performance och installationer, litteratur, teater och film. Allt smälter i hennes samtidsfärgade musik samman till något helt nytt och personligt.

Olga Neuwirth föddes 1968 och började spela trumpet tidigt, men en käkskada satte stopp för den karriären. Trumpeten är dock fortfarande viktig för henne och årets Tonsättarfestival inleds med Laki för solotrumpet, följt av en fanfar ur operan Orlando som hade urpremiär på Wienoperan i oktober 2019. Det var första gången någonsin en opera av en kvinnlig tonsättare sattes upp på den anrika scenen.

Med celesta, omstämda violiner och en rikt bestyckad slagverkssektion lockar Olga Neuwirth fram oanade klangeffekter ur orkestern i Clinamen/Nodus. Det var ett beställningsverk till Pierre Boulez på hans 75-årsdag. Han dirigerade själv uruppförandet i London år 2000.

Även Masaot/Clocks without hands var en beställning inför ett tonsättarjubileum, den här gången från Wienfilharmonikerna till 100-årsminnet av Gustav Mahlers död. Musiken är en poetisk reflektion över tiden och hur minnen bleknar och omskapas. Ur den stora klangväven frigör sig uppsluppen musik från Balkan, men med en annorlunda, skruvad atmosfär.

Vid invigningskonserten får vi också uppleva uruppförandet av Keyframes for a Hippogriff – Musical Calligrams in memoriam Hester Diamond. Musiken är en hyllning till den amerikanska konstsamlaren Hester Diamond och visar samtidigt upp hennes stora intresse för filmteknik. Keyframe kallas bilder som i datoranimerad film är start och slutpunkt för en mjuk rörelse.

Årets internationella tonsättarfestival i Konserthuset ägnas den österrikiska tonsättaren Olga Neuwirth, en av de stora fixstjärnorna i dagens konstmusik.

I hennes musik kan man hitta impulser från Stravinsky, Monteverdi, jazz, populärmusik och hiphop.  Men trådarna sträcker sig också bakåt till Gustav Mahler, Alban Berg och Arnold Schönberg. Hon tar även starka intryck från bildkonst, performance och installationer, litteratur, teater och film. Allt smälter i hennes samtidsfärgade musik samman till något helt nytt och personligt.

Olga Neuwirth föddes 1968 och började spela trumpet tidigt, men en käkskada satte stopp för den karriären. Trumpeten är dock fortfarande viktig för henne och årets Tonsättarfestival inleds med Laki för solotrumpet, följt av en fanfar ur operan Orlando som hade urpremiär på Wienoperan i oktober 2019. Det var första gången någonsin en opera av en kvinnlig tonsättare sattes upp på den anrika scenen.

I Trurliade – Zone Zero för soloslagverk och orkester uppenbarar sig Olga Neuwirths intresse för film, mekaniska leksaker och robotar. Titeln anspelar på en figur – Trurl – i den polske science fiction-författaren Stanislaw Lems noveller i samlingen Cyberiaden. Musiken är ytterst sofistikerad och det finns en koppling till konstnären till Jean Tinguelys maskinliknande skulpturer som svänger mellan humor och djupt allvar.

En av Olga Neuwirths många inspirationskällor är den grekiske tonsättaren Iannis Xenakis musik. Shaar för stråkar bär också på flera av de typiska dragen i hans musik: toner som glider mellan olika tonhöjder, massiva attackerande tonklungor, maniskt repetitiva rytmer och en känsla av arketypisk forntida ritual.

Begreppet anaptyxis är ett lån från grekiskan och kan betyda utveckling eller utvikning. Det används inom historisk lingvistik för att beteckna särskilda ljudförändringar.  Orkesterverket anaptyxis domineras också av processer där musiken ständigt förändras. Som så ofta hos Olga Neuwirth framträder slagverken tydligt, här med cymbaler, klockor, sirener och städ, bland mycket annat.

Årets internationella tonsättarfestival i Konserthuset ägnas den österrikiska tonsättaren Olga Neuwirth, en av de stora fixstjärnorna i dagens konstmusik.

I hennes musik kan man hitta impulser från Stravinsky, Monteverdi, jazz, populärmusik och hiphop.  Men trådarna sträcker sig också bakåt till Gustav Mahler, Alban Berg och Arnold Schönberg. Hon tar även starka intryck från bildkonst, performance och installationer, litteratur, teater och film. Allt smälter i hennes samtidsfärgade musik samman till något helt nytt och personligt.

Olga Neuwirth föddes 1968 och började spela trumpet tidigt, men en käkskada satte stopp för den karriären. Trumpeten är dock fortfarande viktig för henne och årets Tonsättarfestival inleds med Laki för solotrumpet, följt av en fanfar ur operan Orlando som hade urpremiär på Wienoperan i oktober 2019. Det var första gången någonsin en opera av en kvinnlig tonsättare sattes upp på den anrika scenen.

Med celesta, omstämda violiner och en rikt bestyckad slagverkssektion lockar Olga Neuwirth fram oanade klangeffekter ur orkestern i Clinamen/Nodus. Det var ett beställningsverk till Pierre Boulez på hans 75-årsdag. Han dirigerade själv uruppförandet i London år 2000.

Även Masaot/Clocks without hands var en beställning inför ett tonsättarjubileum, den här gången från Wienfilharmonikerna till 100-årsminnet av Gustav Mahlers död. Musiken är en poetisk reflektion över tiden och hur minnen bleknar och omskapas. Ur den stora klangväven frigör sig uppsluppen musik från Balkan, men med en annorlunda, skruvad atmosfär.

Vid får vi också uppleva Keyframes for a Hippogriff – Musical Calligrams in memoriam Hester Diamond. Musiken är en hyllning till den amerikanska konstsamlaren Hester Diamond visar samtidigt upp hennes stora intresse för filmteknik. Keyframe kallas bilder som i datoranimerad film är start och slutpunkt för en mjuk rörelse.

Årets internationella tonsättarfestival i Konserthuset ägnas den österrikiska tonsättaren Olga Neuwirth, en av de stora fixstjärnorna i dagens konstmusik.

I hennes musik kan man hitta impulser från Stravinsky, Monteverdi, jazz, populärmusik och hiphop.  Men trådarna sträcker sig också bakåt till Gustav Mahler, Alban Berg och Arnold Schönberg. Hon tar också starka intryck från bildkonst, performance och installationer, litteratur, teater och film. Allt smälter i hennes samtidsfärgade musik samman till något helt nytt och personligt.

Med varierande speltekniker lockar hon i stråkkvartetten Akroate Hadal fram både skrämmande och skirt vackra klanger ur instrumenten. I den starkt expressiva musiken söker sig de klangliga ytterligheterna efter hand mot varandra och samlas till slut i en gemensam punkt.

”In the realms of the unreal”, även det musik för stråkkvartett, är en hyllning till den amerikanske konstnären Henry Darger (1892–1973). Och det är som om Olga Neuwirth målar upp Dargers motsägelsefulla sagovärld, som han beskrev den i ett manuskript som återfanns efter hans död. Manuskriptets långa titel brukar förkortas till – In the Realms of the Unreal.

Som i både Akroate Hadal och In the Realms of the Unreal ställs i Quasare / Pulsare II skarpa och rytmiskt täta partier mot klangligt kontemplativa avsnitt. För att uppnå vissa effekter är pianot dessutom preparerat, det vill säga objekt är placerade inuti piano för att förändra klangen. I avslutande incidendo/fluido kommenterar pianot med bryska utbrott, upprepade gester och hela tonklungor den inspelade tonen som spelas upp på cd. Virtuos Musik där flygelns hela potential utnyttjas.