Sök på konserthuset.se
Genre: Kungliga Filharmonikerna

Grande Finale – Sibelius med Oramo IV

Sakari Oramo leder Kungliga Filharmonikerna i Sibelius Symfoni nr 6 och 7 samt Två stycken för cello och orkester med Johannes Rostamo som solist.

Grande Finale: Sakari Oramos sista konserter som chefdirigent för Kungliga Filharmonikerna är en fördjupad resa genom Jean Sibelius skapande med bland annat samtliga sju symfonier i kronologisk ordning. ”Just i hans fall menar jag att kronologin spelar roll” säger Sakari Oramo. ”Han arbetade ju på flera symfonier parallellt, och det finns alltid element i den kommande symfonin som man kan ana i symfonin innan.”

Skisserna till Symfoni nr 6 går tillbaka till 1914 och han arbetade med både femman och sexan parallellt – snart även med tankar på Symfoni nr 7. ”Har ’i hufvudet’ Sinfonierna VI och VII. Samt omarbetningen af Sinf V”, noterade han i dagboken. Tiden rann iväg, år lades till år, han var pressad och nervös. Först 1923 kunde uruppförandet av den tresatsiga Symfoni nr 6 äga rum. Men är det egentligen tre satser? Symfoni nr 7 skulle bli en ”symfonisk fantasi” i en enda sats, och i sexan finns något liknande: satserna är alla delar av en helhet med en friare form och subtila skiftningar.

Kriget hade brutit ut och mellan symfonierna levererade Sibelius mindre verk för att på något sätt hantera de växande ekonomiska skulderna. Men Två stycken för cello och orkester op 77 ska inte räknas till skapelser enbart för brödfödan. Den första delen har titeln Cantique: Laetare anima mea (Lovsång: Jubla min själ) och den andra Devotion: Ab imo pectore (Hängivenhet: Från djupet av mitt hjärta). Verket, som även finns i version för violin, uruppfördes 1916 av Helsingfors stadsorkester med solocellisten Ossian Fohström och under ledning av Sibelius själv. Här är det Kungliga Filharmonikernas finländske solocellist Johannes Rostamo som är solist.

Den 2 mars 1924 skriver Sibelius: ”På natten färdig med Fantasia sinfonica I”. Kungliga Filharmonikerna uruppförde verket under den titeln i Stockholm den 24 mars 1924, tillsammans med första symfonin och violinkonserten. Sibelius själv dirigerade. Först därefter ändrade han titeln till Symfoni nr 7. ”En stor succé. Mitt nya verk är nog ett av de bästa”, skrev han hem till hustrun Aino. Med tanke på att skisser till verket härrör från tiden för femte symfonin hade musiken en uppåt tioårig förhistoria. Resultatet är magnifikt: musikens oerhörda koncentration har lett fram till en solid, tät och intensivt färgrik musik i en enda sats.

Symfoni nr 7 är ett värdigt avsked till symfonikonsten i Sibelius mycket personliga tappning, även om den förlorade Symfoni nr 8 fortsatt att gäcka forskare.

Länk till Symfoni nr 7 på Play (öppnas i nytt fönster)

Sakari Oramo leder Kungliga Filharmonikerna i Sibelius Symfoni nr 6 och 7 samt Två stycken för cello och orkester med Johannes Rostamo som solist.

Lördag 29 maj 2021
kl 15.00

Sluttid ca kl 17.00

Pris:

130-430 kr

Grande Finale: Sakari Oramos sista konserter som chefdirigent för Kungliga Filharmonikerna är en fördjupad resa genom Jean Sibelius skapande med bland annat samtliga sju symfonier i kronologisk ordning. ”Just i hans fall menar jag att kronologin spelar roll” säger Sakari Oramo. ”Han arbetade ju på flera symfonier parallellt, och det finns alltid element i den kommande symfonin som man kan ana i symfonin innan.”

Skisserna till Symfoni nr 6 går tillbaka till 1914 och han arbetade med både femman och sexan parallellt – snart även med tankar på Symfoni nr 7. ”Har ’i hufvudet’ Sinfonierna VI och VII. Samt omarbetningen af Sinf V”, noterade han i dagboken. Tiden rann iväg, år lades till år, han var pressad och nervös. Först 1923 kunde uruppförandet av den tresatsiga Symfoni nr 6 äga rum. Men är det egentligen tre satser? Symfoni nr 7 skulle bli en ”symfonisk fantasi” i en enda sats, och i sexan finns något liknande: satserna är alla delar av en helhet med en friare form och subtila skiftningar.

Kriget hade brutit ut och mellan symfonierna levererade Sibelius mindre verk för att på något sätt hantera de växande ekonomiska skulderna. Men Två stycken för cello och orkester op 77 ska inte räknas till skapelser enbart för brödfödan. Den första delen har titeln Cantique: Laetare anima mea (Lovsång: Jubla min själ) och den andra Devotion: Ab imo pectore (Hängivenhet: Från djupet av mitt hjärta). Verket, som även finns i version för violin, uruppfördes 1916 av Helsingfors stadsorkester med solocellisten Ossian Fohström och under ledning av Sibelius själv. Här är det Kungliga Filharmonikernas finländske solocellist Johannes Rostamo som är solist.

Den 2 mars 1924 skriver Sibelius: ”På natten färdig med Fantasia sinfonica I”. Kungliga Filharmonikerna uruppförde verket under den titeln i Stockholm den 24 mars 1924, tillsammans med första symfonin och violinkonserten. Sibelius själv dirigerade. Först därefter ändrade han titeln till Symfoni nr 7. ”En stor succé. Mitt nya verk är nog ett av de bästa”, skrev han hem till hustrun Aino. Med tanke på att skisser till verket härrör från tiden för femte symfonin hade musiken en uppåt tioårig förhistoria. Resultatet är magnifikt: musikens oerhörda koncentration har lett fram till en solid, tät och intensivt färgrik musik i en enda sats.

Symfoni nr 7 är ett värdigt avsked till symfonikonsten i Sibelius mycket personliga tappning, även om den förlorade Symfoni nr 8 fortsatt att gäcka forskare.

Länk till Symfoni nr 7 på Play (öppnas i nytt fönster)

  • Musiken

    Ungefärliga tider
  • Jean Sibelius Symfoni nr 6
    27 min
  • Jean Sibelius Två stycken för cello och orkester op 77
    10 min
  • Paus
    25 min
  • Jean Sibelius Symfoni nr 7
    20 min
  • Medverkande

  • Kungliga Filharmonikerna
  • Sakari Oramo dirigent
  • Johannes Rostamo cello

Lördag 29 maj 2021
kl 15.00

Sluttid ca kl 17.00

Pris:

130-430 kr