Säsongen 2023/24

Det är alltså dags. Nyheten har varit ute sedan december 2021, och även om Ryan Bancroft har varit i högsta grad närvarande sedan dess så är det med säsongen 2023/24 som han formellt tillträder posten som ny chefdirigent för Kungliga Filharmonikerna. Så vem är denne unge amerikan som gjort en kometkarriär?

Vänlighet, charm och nyfikenhet är några ord som kan beskriva honom, och att han är en alldeles otrolig musikalisk talang ska förstås läggas till detta. Han är 33 år, uppvuxen i Kalifornien och uppvisar inte alls någon typisk väg mot toppen. Snarare tänker man: mot alla odds. Målmedvetenhet, javisst, men det har inte varit någon räkmacka. Musiker i släkt och familj: inte en enda. Bildad akademikermiljö: nej. Stöttande föräldrar: absolut.

Vi ska återkomma till Ryan Bancrofts unga år. Det är tydligt att det här är en människa som på många sätt uppfunnit sig själv, som ömsat skinn några gånger och som vågat fatta ett antal avgörande beslut längs vägen.

Lyssna får en pratstund med Ryan Bancroft efter en repetition med orkestern. Han berättar att han i sommar ska studera inför starten i september.

– I juli och augusti studerar jag svenska. Det blir ganska intensivt. Jag vill inte vara den där okunnige amerikanen. När jag flyttade till Nederländerna var det viktigt för mig att lära mig nederländska och nu är det samma sak här. Alla talar förstås engelska, men jag har den här bergfasta tron på att man också blir lite smartare av att lära sig språk. Så varför inte, om man nu har möjlighet?

Hans nederländska är flytande. Franskan är hyfsad. Nu blir det alltså en sommar med svenska som uppladdning inför säsongsstarten.

– Men inte riktigt varje dag, ursäktar han sig. Jag har bokat in lektioner fem dagar i veckan i två månader.

Vi sitter i den loge som bär Herbert Blomstedts namn. Har du träffat honom?
– Jag hade lyckan att äta lunch med honom en gång i Amsterdam. Han är ett mycket fint exempel på ledarskap genom positiv förstärkning. Jag brukar inte kalla någon för Maestro, men jag kan ha gjort det då.

Hade du några idoler när du började dirigera, kanske Leonard Bernstein?
– Faktiskt inte, Bernstein kom senare. Den första som verkligen gjorde intryck på mig var Claudio Abbado. Det är något med Abbados känslighet. Musiker har sagt att han kunde vara en ”tråkig” dirigent på repetitioner, men på konsert… då blir man nästan bokstavligen transporterad till en annan värld. Det är väldigt få som lyckas med sånt.

Apropå transporter. De vidare musikstudierna förde Ryan Bancroft från den amerikanska västkusten till Skottland och sen till Nederländerna. Numera bor han i London. Man föreställer sig att det är väldigt långt från barndomens Lakewood i Kalifornien, ett ruffigt område där han utan egentliga förebilder fann sin väg till musiken. Hur gick det till?
– Det finns några specifika händelser. När jag var väldigt ung skaffade familjen sin första dator, med internet och telefonuppkoppling och så vidare. Där hittade jag Yahoo Music Jukebox, med korta exempel på olika låtar. Bland annat första minuten av scherzo-satsen i Beethovens nionde symfoni. Det var det mest otroliga jag någonsin hade hört! Men bara första minuten, och det var i flera år allt jag kände till av musiken. Min första kontakt med klassisk musik. Jag var kanske runt åtta år då.

Han gick på den kommunala skolan och där fick man även prova på att spela instrument. Ryan Bancroft började med fiol.
– Jag var förfärlig, verkligen urdålig. Men året efter kunde jag välja trumpet! Jag tänkte att jag bara behövde spela tre toner eftersom det var tre ventiler. Det var fel, vilket ganska snart gick upp för mig. Men jag lyckades få ljud i trumpeten på första försöket. Då tänkte jag: toppen, jag ska bli musiker. Jag minns det tydligt.

Kan du ta med oss dit, hur var området Lakewood där du växte upp och vem var den 7–8 årige Ryan där?
– Familjen flyttade runt en hel del faktiskt, och det var aldrig några finare
kvarter. Det förekom mycket brottslighet och gängkriminalitet. Både min mamma och min pappa hade jobb med minimilöner.

Min pappa målade hus och min mamma arbetade i mataffär. De arbetade långa dagar men i det stora hela var det en ganska normal uppväxt. Skolbussen till skolan, campa med familjen. Väldigt amerikanskt. Sen kom musiken in i bilden.

Vad brukade du göra med vänner, på fritiden?
– Jag hade nästan inga vänner. Jag var absolut en annorlunda kille med mitt växande intresse för klassisk musik där i gettot, som vi faktiskt kan kalla det. Lägg till det att jag var en ung gaykille som inte kommit ut. Och med två äldre bröder som inte gjorde livet lättare på den tiden. Så jag höll mig för mig själv under många år, säkert upp till 15- eller 16-årsåldern. Jag mobbades konstant. Jag menar precis hela tiden. Av andra elever i skolan, av lärare… av många olika människor.

Någonstans kom det ändå uppmuntran?
– Från mina föräldrar. De sa alltid: gör det som intresserar dig. Jag hade blivit fixerad vid musik och mina musiklärare var stöttande genom grundskolan och gymnasiet. Särskilt Paul Curtis, som jag hade kring mellan- och högstadiet, var otroligt viktig och lät mig prova alla instrument jag ville. Ett år hade jag hört Coplands Klarinettkonsert och ville lära mig klarinett. Han lät mig göra det. Han lät mig också spela flöjt, cello, trombon, saxofon, fagott, oboe …

Du hade väldigt lätt för att lära dig instrument?
– Ja, på den tiden lärde jag mig snabbt. Vid 13 års ålder hade jag lärt mig spela nästan alla instrument i en orkester. Och när jag säger ”lärt mig spela” så menar jag förstås på olika nivå. Cellospelet var på största allvar, och det pågick till 25-års-åldern. Första gången jag överhuvudtaget reste utanför USA var till Abu Dhabi, av alla ställen, för att spela cello i orkestern i en musikteaterföreställning vid Persiska viken. Numera spelar jag bara lite blockflöjt, gärna barockmusik som jag tycker mycket om.

Men trumpet var väl annars ditt huvudinstrument innan du började dirigera?
– Mmm, det känns lite sorgligt att jag släppte det sen. Jag studerade flöjt, harpa och cello med samma intensitet som trumpet, men utan att formellt ta examen i de andra. Jag tog trumpetspelet seriöst, och det var så jag betalade räkningarna i många år. Det var allt från att spela i orkester till gig med olika band och studiouppdrag. Och tonsättarvänner skrev trumpetstycken åt mig. Jag är lite stolt över att ha bidragit till repertoaren på det sättet. Men till slut tröttnade jag.

Sen kom då dirigering in i bilden.
Bancroft berättar hur han vid sin fars bortgång valde att sätta ihop en kör och orkester för att dirigera Mozarts Requiem. Ett verk som han sedan inte kunnat återvända till.
– Det var flera saker som hände då. En tuff period i mitt liv. Min pappa blev sjuk och låg på sjukhus. Vid samma tid blev jag inblandad i en skjutning. Det sjuka i alltihop var att vi spelade flöjttrior. Jag säger det igen: vi spelade flöjttrior när det hände. En väninna som stod bredvid mig blev skjuten men klarade sig tack och lov. Det började gå upp för mig att jag måste ta mig därifrån, så snabbt som möjligt och studera vidare någon annanstans.

Och ur denna kris växte så småningom dirigentkarriären fram?
– Ja, det kan man säga. Med början i insikten om att jag var urdålig på att dirigera.

Du upplevde ingen talang på just det området?
– Inte det minsta! Men det fanns ändå en glädje. Under den tid vi repeterade Mozarts Requiem för begravningen var jag lycklig över att få arbeta med vänner. För alla som jag dragit ihop, både till kören och orkestern, var mina vänner.

– Bara detta att få öppna Mozarts partitur, jag har kvar samma partitur, och klura ut hur jag skulle dirigera och få med mig allihop … Jag kände att jag fick göra något autentiskt, något verkligt äkta. Efteråt blev jag mer och mer uppslukad av dirigering.

Det här med att du låter dig uppslukas är något som återkommer. Som att lära sig spela många olika instrument, nästan som en besatthet.
– Det är en besatthet som låtit mig gå in i olika fantasivärldar, och göra mig fri från de situationer jag befunnit mig i. Det gjorde också att jag kunde undvika folk som tyckte illa om mig för att jag var gay, och det hjälpte mig att komma över det våld som fanns i miljöer omkring mig. Musiken var på många sätt en livräddare.

Det han berättar om – den kaosartade tiden med den falnande kärleken till trumpeten, skjutningen, pappans bortgång och beslutet att försöka dirigera Mozarts Requiem – kan låta som evigheter sen, men året var 2010. På bara tretton år har Ryan Bancroft gjort en makalös resa, och nu är han chefdirigent för Kungliga Filharmonikerna.

Hur skulle du karaktärisera orkestern?
– En sak som slagit mig är att det känns som att det är betydligt färre människor på scenen än de runt 100 musiker som orkestern består av. Alla sitter långt ute på stolskanten, både på repetitioner och konsert. Det kan också vara farligt: ger man grönt ljus så kör den för fullt.
Samtidigt finns elegans och vighet, och en sorts smygande förmåga som jag värderar högt.

– Den här orkestern har också ett eget sound som är otroligt varmt, med en känsla av mjukt trä, som balsaträ kanske? Inte minst i stråket och hos hornen: en mjuk och jämn klang. Även när det hettar till består den där skönheten.
Bancroft förklarar att han överhuvudtaget har goda erfarenheter av svenska orkestrar, och han har dirigerat i princip alla under senare år.

– Överallt möter jag artighet och vänlighet. Så är det också med Kungliga Filharmonikerna. Alla är så snälla. Det betyder inte att folk är mesiga, inte på något sätt! Vad jag ser som otroligt värdefullt är känslan av att vi gör det tillsammans, vi samarbetar. Dirigenter är vana att bli betraktade som fiende nr 1, och jag är inte blind för psykologin som ligger bakom sånt, men när jag kommer hit är vi tillsammans. Det handlar alltid om att göra det bästa för musiken. Tillsammans.

Har du en övergripande strategi för programplaneringen, nu när vi blickar fram mot den kommande säsongen?
– Det är viktigt att våga vara instinktiv och känna efter hur olika verk kompletterar varandra eller blir bra kontraster i ett program. En annan sak är att fundera över vad som är lockande: vår publik är blandad, hur gör vi för att ge något åt alla?
– För egen del handlar det också om utveckling: hur kan vi från program till program se till att utvecklas? Jag är ju den nye killen så det finns massor av musik som vi ännu inte har utforskat tillsammans. Det kommande året innehåller en fin balans av underbara standardverk och musik som den här orkestern aldrig har gjort tidigare.

När du tar upp ett nytt partitur, följer du någon sorts rutin då när du förbereder dig?
– Hmm… vanligtvis börjar jag med helheten, för att sen röra mig mot detaljer. Men min procedur varierar från det organiserade till det extremt kaotiska. Plocka upp ett av mina partitur och du märker att det kan se ut som Jackson Pollock-målningar. För medan jag går igenom musiken kan jag upptäcka mängder av detaljer som jag ringar in och stryker under. Det är inte bara för att markera var instrumentens insatser ligger, utan mer för min egen upplevelse av musiken: den tredimensionella ljudvärlden. Det är faktiskt en stor del av mitt instuderingsarbete: att få det som verkar väldigt tvådimensionellt till att bli en tredimensionell upplevelse.

Är det någon särskild typ av musik som resulterar i såna här överkladdade Jackson Pollock-partitur?
– Bra fråga… det beror nog snarare på mitt humör. Det kan vara Mozart, det kan vara Boulez. Eller förresten: kanske Schumann mer än andra. Där kan jag bli lite ängslig.
Schumann var också ängslig.
– Precis, ha ha.

Det går inte att ta miste på Ryan Bancrofts begeistring över att få dirigera Sven-David Sandströms mästerliga oratorium The High Mass vid säsongsöppningen i september. Ett verk som för övrigt både Leif Segerstam och Herbert Blomstedt har spelat in.
– Tänk att det finns två så fina inspelningar av ett nutida verk! Jag älskar Sandströms musik. Jag har lyssnat mycket på det här verket och varit inblandad i alla förberedelserna. Det är synd att jag aldrig fick träffa honom.

Vill du säga något om sångsolisterna som medverkar?
– Ah, Marisol Montalvo är en otrolig sopran. När jag flyttade till Skottland för att studera, faktiskt den första veckan jag var där, hörde jag henne sjunga Pli selon pli av Boulez – hon spikade allt! Men vi har inte arbetat tillsammans tidigare. Jag var student så himla länge och hon var en big time-sopran som for omkring överallt. Men nu, med The High Mass, hittade vi en möjlighet. Jag vill också nämna Paula Murrihy, en av mezzosopranerna, som verkligen är en av världens allra bästa i sitt röstfack. En ynnest att ha henne med också.

Veckan efter tar vi oss faktiskt till Kalifornien, med John Adams fascinerande ”violinkonsert” Dharma at Big Sur.
– Familjen semestrade vid Big Sur flera gånger när jag växte upp. Och vet du vem som ringde när jag knäppte bort ett samtal förut? Tracy Silverman, han som spelar elviolin i det verket, och som John Adams skrev musiken för.

Du dirigerar även Schumanns tredje symfoni här, och Schumanns Uvertyr,
scherzo och final.
– Det är ett otroligt verk, men folk känner nog inte till det på samma sätt som man gör med hans fyra symfonier. Så det är en annan väg in till Schumanns värld.

Verket har spelats några gånger på senare år, men var länge helt borta ur repertoaren. Efter Schumann och Adams kommer du tillbaka i november tillsammans med Alina Ibragimova som är solist i Bartóks första violinkonsert.

– Jag har inte arbetat med henne förut, men hört lysande saker. En av mina bästa vänner, Josh[ua] Weilerstein – som ju har dirigerat Kungliga Filharmonikerna några gånger – skickade ett sms till mig: ”Om du någonsin får möjlighet att arbeta med Alina så gör det, hon är fantastisk!” En månad senare fanns det här förslaget på bordet. Märkligt.

På samma konsert dirigerar du Mahlers femte symfoni, vilken är din relation till det verket?
– Trumpetare, ha ha. Det räcker väl att säga det, med tanke på inledningen? Det är ett verk som folk älskar att spela. Och i musiken finns, som Mahler skulle sagt, en hel värld. Jag har ännu inte dirigerat Mahler med Kungliga Filharmonikerna och ser jättemycket fram emot att få göra det.

I följande novembervecka har vi ett uruppförande, en ny symfoni av Daniel Börtz, som i år fyller 80 år. Har du haft någon möjlighet att titta på den musiken ännu?
– Ja, ett extremt dynamiskt verk. Samtidigt är det ett kärleksbrev: Sinfonia 15 är tillägnad musikerna i orkestern, och det är väldigt speciellt. Själv är jag ju också nyfiken på svensk musik och vill lära mig mer. Sverige har producerat många fantastiska tonsättare, så att få uruppföra ett verk av en viktig svensk tonsättare här i Sverige betyder mycket för mig.

Nytt år. Januari 2024, då är Ryan Bancroft tillbaka tillsammans med
pianisten Emanuel Ax. Det handlar om en ny pianokonsert av Anders Hillborg. The Max Concerto är skriven för och tillägnad Ax – som bland vänner kallas ”Manny”, därav titeln Max. Verket uruppförs med San Francisco Symphony Orchestra och Esa-Pekka Salonen i november, så det här blir Europapremiären.

– Manny påminner faktiskt lite om Claudio Abbado, en verkligt stor musiker. Han är också oändligt snäll, varm och artig. Verkligen sweet as pie. En jordgubbs- och rabarberpaj.

Programmet innehåller också Mozarts Symfoni nr 41, Jupitersymfonin, och Stravinskys Symfonier för blåsare. Är det blåsaren Bancroft som lyfter fram den musiken?
– Det finns bra skäl till det valet. Vi gör två verk för stråkar senare under våren, Caroline Shaws Entr'acte och Anna Clynes Within Her Arms. Jag kan tycka att det är lite synd att blåsare och slagverkare inte kommer fram särskilt ofta. Det här är ett bra verk av en typ som jag hoppas kunna göra mer med orkestern framöver.

Pianisten Seong-Jin Cho har gjort en recital i Konserthuset tidigare, men inte arbetat med orkestern. Han är solist i Saint-Saëns Pianokonsert nr 5 i april nästa år.
– Det är en overkligt bra pianist! Och före det gör vi Caroline Shaws Entr’acte, ett verk som jag dirigerat ganska mycket.

Sist i programmet ligger Symfoniska danser av Rachmaninov. Du har ju ett förflutet som dansare, har du dansat till den musiken?
– Det har jag gjort! Det var för länge sen, i Los Angeles. En ganska modern koreografi – tänk Merce Cunningham möter Agnes De Mille. Suverän musik att dansa till, men jag vill understryka att jag också har dirigerat verket några gånger. Det är en ren glädje att få göra den musiken.

Det programmet åker även på gästspel till Göteborg och Västerås. När orkestern och Ryan Bancroft är tillbaka i Stockholm veckan efter är ett av huvudnumren ett verk som förändrade hans liv. Han tvekar inte att uttrycka det så.

– Det finns förstås flera skäl till att det blev klassisk musik för mig, men James MacMillans The Confession of Isobel Gowdie är helt ärligt ett av de viktigaste. Jag var på helspänn under hela framförandet när jag hörde det första gången. Det var Long Beach Symphony Orchestra som spelade. Jag gick på högstadiet, arbetade ideellt som publikvärd där och kunde höra många konserter. Det här, för mig okända verket, fångade mig totalt. När stället i mitten kom – tretton hammarslag med hela orkestern – var det så kraftfullt, chockerande och skrämmande att jag grep tag i min väninnas arm. Det var en omvälvande emotionell upplevelse!

MacMillans verk föregås av musik av Felix Mendelssohn-Bartholdy och Anna Clyne.
– Anna Clynes Within Her Arms är för en mindre besättning med enbart stråkar. Det är ett rekviem till hennes mamma: ett kort verk som är andlöst vackert.

Isata Kanneh-Mason spelar Mendelssohn-Bartholdys första pianokonsert vid samma konsert. För något år sen var hon Rising Stars-artist här i Konserthuset. Vad har du att säga om henne?
– Vi har arbetat ihop en gång tidigare, men den kommande säsongen blir det flera samarbeten. Hon är en naturlig musiker som spelar med en sådan lätthet. I ett verk som pianokonserten av Mendelssohn passar det perfekt, och hon får fram en alldeles speciell elegans och precision. Isata är en av de där kollegorna som gör livet lätt att leva. Vi bor faktiskt väldigt nära varandra i London, kanske 500 meter.

Allra sist våren 2024 är det Stravinsky igen, tillsammans med musik av Mozart och Lili Boulanger. Du dirigerar den kompletta versionen av balettmusiken till Eldfågeln.
– Det är en jätteorkester, och den bästa versionen enligt mig. Av Stravinsky- baletterna är Petrusjka annars den som jag har dirigerat mest, därefter Våroffer och sist Eldfågeln.

Det finns planer på att spela in alla tre, er första skivinspelning tillsammans. Någon berättade förresten att du har spelat flera av orkesterns stämmor i Petrusjka.
– Trumpet, flöjt och harpa. I Petrusjkaversionen från 1911 finns det även en “celesta för extra hand”, och när jag var assisterande dirigent hos Nationella nederländska ungdomsorkestern bönade och bad jag om att få hoppa in och spela de där sex takterna som det handlar om. Det var min Concertgebouwdebut som celestaspelare.

Med så mycket musik omkring dig hela tiden, är det ens möjligt att njuta av musik vid sidan av jobbet?
– Det gör jag jättemycket! Jag brukar inte lyssna på inspelningar av verk som jag ska dirigera, men om jag upplever att ett framförande var riktigt lyckat så kan jag efteråt få en stark lust att höra en inspelning av samma verk. Bara för att njuta! Annars är det inte så mycket av bakgrundsmusik på hemma, jag föredrar aktivt lyssnande. Men min man och jag brukar ha musik på när vi lagar mat.

Är ni överens om spellistan?
– Jag lyssnar gärna på till exempel Joni Mitchell och Norah Jones, men han är rätt trött på Norah Jones vid det här laget, ha ha. Det kan ibland växla över till Eva Cassidy eller Miles Davis … eller Beyoncé. Vi är inte alltid överens, men ofta.

— Tony Lundman

Fotnot: Det finns exempel på Youtube när Ryan Bancroft spelar trumpet, som när han i 20-årsåldern framför Mauricio Kagels Morceau de concours för solotrumpet.