Konserthuset Stockholm
Kungliga Filharmonikerna
Sök på konserthuset.se

Johannes Norrby

Konserthuschef Johannes Norrby utanför Carnegie Hall i New York 1968.


Johannes Norrby var konserthuschef 1939–70.

I juni 1939 trädde Johannes Norrby in som verkställande direktör, och en epok tog sin början. Norrby är utan konkurrens den konserthuschef som varit längst på posten, ända fram till 1970! Han var först enbart orkesterns direktör, men från 1950 även konserthuschef (den titel som gäller än i dag).

Johannes Norrby var 35 år när han kom till den orkester där hans bror Gunnar redan var medlem i cellostämman. Johannes Norrby hade som tioåring hört den ännu unga orkestern spela i Auditorium, och var en regelbunden gäst både på skolkonserter (senare skulle han själv bli en omtyckt ledare av dessa) och ordinarie konserter.

Själv spelade han fiol, altfiol och kontrabas, och hade 1931 varit en av grundarna till Stockholms Kammarorkester. Han grundade även sångensemblen Voces intimae och sjöng bas i Björlingkvartetten. 1934 utsågs han till dirigent för Akademiska kören.

Den mångkunnige Johannes Norrby fick betydelse för Konserthuset på många områden. Som orkesterns direktör var han med och utvecklade den från deltidsanställd ensemble på ca 70 musiker till heltidsanställda 90 musiker i slutet av 1960-talet. Vid det laget, närmare bestämt 1957, hade orkestern också bytt namn från Konsertföreningens orkester till Stockholms Filharmoniska Orkester (dagens namn, Kungliga Filharmonikerna, gäller sedan 1992).

Men det var turbulenta tider för Johannes Norrby när han kom till Konserthuset. På grund av Andra världskrigets utbrott tvingades han lägga om stora delar av säsongen 1939–40. Problem med redan engagerade internationella artister uppstod nämligen omedelbart, och gästspel av exempelvis Václav Talich, Bruno Walter och många fler fick ställas in. Det svåröverblickbara läget gjorde också att generalprogrammet vid flera tillfällen endast kunde presenteras halvårsvis, inte för en hel säsong.

Samtidigt var publikintresset enormt, och säsongen 1938-39 var i princip samtliga konserter utsålda. Mycket höga publiksiffror noterades även under åren som följde – i skuggan av kriget. Stora salen, som på den tiden hade 1894 platser (i dag är det något färre, 1740 platser) byggdes även ut med en tredje balkong som gav 160 extra platser inför säsongen 1945–46. Säsongen 1947-48 hade man i snitt 2014 besökare, av maximalt 2054 platser!

Fritz Busch gav sin sista konserter som chefdirigent 1940, och två ledarlösa år senare skulle Carl Garaguly bli Fritz Buschs efterträdare. Redan säsongen 1940–41 dirigerade Garaguly 13 konserter, i särklass flest av alla de gästdirigenter som då passerade revy: Hermann Abendroth, Vittorio Gui, Willem Mengelberg med flera. Säsongen därpå utsågs Carl Garaguly till tillförordnad dirigent, och i nästa steg – alltså från 1942 – till chefdirigent.

Parallellt med sitt chefskap övertog Johannes Norrby 1945 också ledarskapet för Musikaliska Sällskapet, den kör som var ungefär jämngammal med Konsertföreningens orkester och som regelbundet framträdde i Konserthuset. Kören bytte på 1970-talet namn till Stockholms Filharmoniska Kör (från 1992 Kungliga Filharmoniska Kören), vilken nu är nedlagd sedan slutet av 1990-talet. I dag är i stället Eric Ericsons Kammarkör nära knuten till Konserthuset och Kungliga Filharmonikerna.

Johannes Norrby spelade en huvudroll i berättelsen om Konserthuset och orkestern redan i inledningen av sitt chefskap. Norrby var, kort sagt, avgörande för Konsertföreningens utveckling under krigsåren och årtiondena efter. Så småningom lyckades han även få igång turnerandet i Sverige och internationellt, vilket legat nere inte bara under kriget utan praktiskt taget hela 1940-talet och fram till 1952. Det året lyckades Norrby utverka särskilda anslag från stat, kommun och radiotjänst, och orkestern kunde på sommaren ge två konserter i Londons Royal Festival Hall.

Det var Carl Garaguly som dirigerade i London. Hans Leygraf var solist i Stenhammars Pianokonsert nr 2 i den första konserten, och i Mozarts Pianokonsert nr 20 i den andra. Vid den första konserten framfördes även Beethovens Symfoni nr 5 och Sibelius Symfoni nr 1, medan den andra innehöll Gösta Nystroems Sinfonia del mare och Dvoráks Symfoni nr 9.

Hösten 1952 firade Konsertföreningen 50 år med två konserter och Johannes Norrby författade tillsammans med Åke Pihlblad en historik i generalprogrammet, där inte minst de växlingsrika första 20 åren fick en utförlig beskrivning.

Johannes Norrbys arbete i programrådet var framgångsrikt och han har själv berättat att det sällan förekom någon omröstning kring olika förslag, i stället diskuterade man sig fram för att komma överens.

Samtidigt betydde chefdirigenten Carl Garaguly mycket för den konstnärliga utvecklingen under den här tiden, liksom förstås senare Antal Dorati. En särskild vänskap utvecklades också mellan Johannes Norrby och just Antal Dorati, som var orkesterns chefdirigent 1966–74. 

Ännu på gamla dar och i mycket hög ålder, han blev 89 år, besökte Johannes Norrby ofta Konserthuset och lyssnade till konserter tillsammans med sin hustru Kerstin. De hade sina platser på första balkongs sida. Engagemanget för musiken och för orkestern och dess utveckling, var med andra ord livslångt.