Konserthuset Stockholm
Kungliga Filharmonikerna
Sök på konserthuset.se

Orgel


Grönlunds Orgelbyggeri i Gammelstad fick det hedersamma uppdraget att bygga orgeln och som klangligt föredöme hade man orgeln i Concertgebouw i Amsterdam. Under åren har samtidens främsta organister framträtt i Konserthuset, bl a Marie-Claire Alain, Olivier Latry, Susan Landale, Carlo Curley, Werner Jacob och Gustav Leonhardt.

Konserthusets orglar – liten historik

Den 7 april 1926 invigdes Stockholms Konserthus. Den grupp som planerade huset hade fler krav på Stora salen. Man önskade att podiet borde rymma en orkester om 100 man och en kör om minst 150 personer. Vid podiet skulle finnas plats för ett större orgelverk med fasad utåt.

Den arkitekttävling som utlysts vanns så småningom av Ivar Tengbom och han hade sina egna synpunkter på orgelns visuella utformning, vilket han efteråt redovisade i festskriften som gavs ut till invigningen: ”Stora salen är så utformad, att åskådarrum och podium äro sammanförda i ett enhetligt rum, sammanhållet av en enda taklist. Golvplatserna omramas av murar från vilka de höga ljusa kolonnerna resa sig mot höjden framför de öppna portiker (= täckt pelargång, pelarhall, kolonnprydd förhall, reds anm), i vilka första och andra raderna äro inlagda. Podiet omfattas av mer slutna murar, i vilka dock genombrytningar gjorts för att lämna tillträde för orgelns toner. Orgelverket har inbyggts i utrymmena bakom dessa murar. För att ge en arkitektonisk form åt dessa ljudöppningar och på samma gång slippa ifrån en helhetsintrycket störande orgelfasad, har i podiets fondvägg införts en dekorativ anordning, som fordom ofta kom till användning, nämligen ett ’falskt perspektiv’.”

Den första konserthusorgeln

Så började problemen med den gamla orgeln. Uppdraget att bygga instrumentet gick till firman Åkerman & Lund, som hade den otacksamma uppgiften att placera orgeln bakom de väggar som omgav podiet, halva orgeln på höger sida och halva orgeln på vänster. Klangen upplevdes beslöjad, utan skärpa, trots att orgelverket hade uppemot 90 stämmor. Det var en märkbar fördröjning av klangen vilket skapade problem i samspel med orkester, vilket Otto Olsson påpekade redan efter orgelns invigningskonsert den 6 oktober 1926.

Orgelns disposition hade arbetats fram av Gustaf Hägg och Oskar Lindberg efter synpunkter av den då namnkunnige italienske orgelvirtuosen Enrico Bossi (1861–1925) som tidigare gästspelat i Sverige.

Den första konserthusorgelns öden är ingen upplyftande läsning. Trots kosmetiska insatser (rengöring, omintonering, reparation av det elektriska regerverket mm) lyckades instrumentet aldrig vinna varken publikens eller organisternas gunst och sommaren 1970 nedmonterades instrumentet och lagrades i Hammarbyhamnen, där det förvarades fram till 1979 då delar av det åter togs i bruk, denna gång i den nya konserthusorgeln.

1970-talet: provisorium och framtidstro

Konserthusets Stora sal genomgick en genomgripande renovering i början av 1970-talet, men när den återinvigdes den 26 januari 1973 med Mahlers åttonde symfoni och med Antal Dorati som dirigent, spelades orgelstämman på en inköpt elektrisk Yamahaorgel, vars klang bäst kunde liknas vid en norrländsk myggsvärms outhärdliga summerton. Med detta provisorium fick man låta sig nöja under resten av 1970-talet, men bakom kulisserna pågick ett intensivt arbete för att förbereda för en stor framtida konsertorgel.

Dåvarande konserthuschefen Bengt Olof Engström fick i april 1976 styrelsens tillstånd att tillsätta en arbetsgrupp för att utreda frågan om en ny orgel. Projektet kallades ”Orgelverk 80”. En orgelkommitté bildades, bestående av Bengt Olof Engström, Gotthard Arnér, Karl-Erik Welin, Erik Lundkvist och orgelbyggaren Stig Magnusson, som arbetade intensivt med olika förslag. Den 4 december 1978 antog Konserthusstiftelsens styrelse anbudet från Grönlunds Orgelbyggeri i Gammelstad (i skarp konkurrens med firmorna Klais och Rieger). Kostnaderna beräknades till 7,2 miljoner och bygget skulle vara klart till februari 1982.

Med obändig energi, uppfinningsförmåga, tålamod och aldrig sviktande tilltro till projektet drev dåvarande konserthuschefen Bengt Olof Engström orgelfrågan framåt, starkt understödd av styrelsen med dess ordförande Erland Waldenström och vice ordförande Bertil Åberg. Den nya konserthusorgeln tillkom i en ekonomiskt bekymmersam tid och det är beundransvärt hur man lyckades finansiera detta dyra instrumentbygge. Orgeln blev en nationell angelägenhet. Den kunde finansieras genom stöd från stat och kommun, men dessutom startade man en insamling, som inbringade avsevärda belopp. För 1 000 kr fick man sitt namn ingraverat på en valfri pipa och många enskilda personer och företag efterkom uppmaningen. Pipdonatorernas namn publicerades i en särskild publikation. Här förekommer namn från svenskt närings- och kulturliv och rader av enskilda.

Dagens konserthusorgel

Stockholms konserthusorgel med sin magnifika fasad, ritad av arkitekt Anders Tengbom, torde vara, åtminstone visuellt, en av Europas mest kända orglar (inte minst kablas den ståtliga fasaden varje år ut i television i samband med nobelfestligheterna). Instrumentet omfattar 69 stämmor fördelade på fyra manualer och pedal. Huvudverket (Manual II) omfattar 19 stämmor, däribland fem trumpetregister, varav två ”en chamade”, vilket hänsyftar på den horisontella uppsättningen av piporna, s k ”spanska trumpeter”. Orgelns största verk är svällverket (Manual III) som på grund av sin storlek är placerat på två luftlådor på ömse sidor om huvudverket. Detta verk innehåller 20 stämmor. Positivet, som spelas från Manual I innehåller elva stämmor och Manual IV, soloverket, innehåller fyra högtrycksstämmor. Pedalverket omfattar 15 stämmor. Pipverket består allt som allt av 6 100 pipor. En del pipmaterial från den gamla orgeln har kunnat användas även om mycket har måst kompletteras. Orgelns största pipa mäter ca 10 meter, diametern för tonen C i Principal 16’ mäter 300 mm.

Lufttillförseln ombesörjes av fem fläktar varav en högtrycksfläkt. Orgeln har två spelbord, varav det ena är fast monterat i orgeln och det andra flyttbart på podiet. Tonomfånget är C-c4 för manualerna, C-g1 för pedalen.

Det fasta spelbordet är byggt med mekanisk traktur till huvudverk, positiv och svällverk. Pedalverk samt soloverk är försett med elektropneumatisk överföring. Det flyttbara spelbordet har enbart elektriska funktioner och registren har samma placering som i det fasta spelbordet. Speltouchen liknar den i det mekaniska spelbordet, men är något lättare och saknar tryckpunkt.

Vid en renovering 2008 byttes orgelns elektromekaniska styrning ut mot ett digitalt system. Det nya systemet underlättar för organisten genom att fler klangkombinationer kan lagras (20 000 mot tidigare 16) i ett kombinationssystem. Kombinationssystemet gör det också möjligt för flera organister att lagra sina egna inställningar oberoende av andra. Även hantering och underhåll av orgeln underlättas med det nya systemet.

Till träarbetet i spelborden, med intarsia i backarna, har man använt träslag som jakaranda, valnöt och lönn. Beläggningen av tangenterna är elfenben och ebenholts. Till bägge spelborden hör både radiell och parallell pedalklaviatur som kan placeras i två positioner.

Prominenta gäster

Sedan invigningen den 9 februari 1982 har konserthusorgeln gästats av samtidens främsta organister, såsom Marie-Claire Alain, Simon Preston, Edgar Krapp, Gustav Leonhardt, Thomas Trotter, Olivier Latry, Werner Jacob, Susan Landale, Keith Chapman, Gillian Weir, Jane Parker-Smith samt den svenska organisteliten. Tonsättare som Siegfried Naumann, Lars-Erik Rosell, Anders Nilsson, Torsten Nilsson, Hans Holewa, Lars Edlund, Jan W Morthenson och Bengt Hambræus har skrivit verk direkt för konserthusorgeln.

Text: Erik Lundkvist, Konserthusets organist 1971–2012. Lundkvist medverkade, tillsammans med dåvarande konserthuschefen Bengt Olof Engström, till byggandet av Konserthusets orgel.