Klassiska konserter

Isländske Víkingur Ólafsson är en av världens just nu mest hyllade och efterfrågade pianister. The New York Times myntade smeknamnet Islands Glenn Gould och hans inspelningar blir överösta med femstjärniga recensioner. Den här säsongen är han Konserthuset Stockholms Artist-in-Residence.

Efter succén med Bachs Goldbergvariationer som han spelade för full salong här i Konserthuset förra säsongen tar han denna säsong sig an flera av den klassiska musikvärldens stora B:n – Brahms och Beethoven. Han framför Beethovens sena pianosonater i en solorecital några dagar före denna konsert. I höstas spelade han Brahms första pianokonsert och nu är det dags för Beethovens kejsarkonsert med Kungliga Filharmonikerna.

När Beethoven flyttade till Wien var det som pianist han först slog igenom. Publiken hänfördes av hans blixtrande teknik och improvisationsförmåga. Centralt i hans pianoproduktion står de fem fantastiska pianokonserterna. Kejsarkonserten är den femte. Titeln Kejsarkonserten syftar på den majestätiska första satsen som inleds med kraftiga orkesterackord och virtuosa arpeggion och löpningar över hela klaviaturen. 

Den franske dirigenten Stéphane Denève leder även Kungliga Filharmonikerna i amerikanska Stacy Garrops vackra Penelope Waits från 2013, inspirerad av grekisk mytologi, och mytologisk musik med danstema av Paul Dukas och Richard Strauss.    

Isländske Víkingur Ólafsson är en av världens just nu mest hyllade och efterfrågade pianister. The New York Times myntade smeknamnet Islands Glenn Gould och hans inspelningar blir överösta med femstjärniga recensioner. Den här säsongen är han Konserthuset Stockholms Artist-in-Residence.

Efter succén med Bachs Goldbergvariationer som han spelade för full salong här i Konserthuset förra säsongen tar han denna säsong sig an flera av den klassiska musikvärldens stora B:n – Brahms och Beethoven. Han framför Beethovens sena pianosonater i en solorecital några dagar före denna konsert. I höstas spelade han Brahms första pianokonsert och nu är det dags för Beethovens kejsarkonsert med Kungliga Filharmonikerna.

När Beethoven flyttade till Wien var det som pianist han först slog igenom. Publiken hänfördes av hans blixtrande teknik och improvisationsförmåga. Centralt i hans pianoproduktion står de fem fantastiska pianokonserterna. Kejsarkonserten är den femte. Titeln Kejsarkonserten syftar på den majestätiska första satsen som inleds med kraftiga orkesterackord och virtuosa arpeggion och löpningar över hela klaviaturen. 

Den franske dirigenten Stéphane Denève leder även Kungliga Filharmonikerna i amerikanska Stacy Garrops vackra Penelope Waits från 2013, inspirerad av grekisk mytologi, och mytologisk musik med danstema av Paul Dukas och Richard Strauss.    

Finlandssvenske Moses Pergament (1893–1977) var en framträdande och välkänd profil i musiklivet, verksam både som tonsättare och som musikkritiker i Svenska Dagbladet, men i dag tyvärr tämligen bortglömd. Han var född i ett ortodoxt judiskt hem i Helsingfors men flyttade till Stockholm i 20-årsåldern. 

Den judiska sången tillkom i slutet av andra världskriget, medan Förintelsen ännu pågick och allt mer uppdagades. Texterna är hämtade ur två av Ragnar Josephsons diktsamlingar från början av 1900-talet: Kedjan och Judiska dikter. Där fann Pergament ”känslorna hos en sann jude. Inte en föraktlig nationalism, utan en befriande känsla av samhörighet, även under det största lidande”. Verket har kallats ”körsymfoni”, men i sin biografi om Pergament (2016) argumenterar Carl-Gunnar Åhlén för att ”symfonisk sångcykel” vore en bättre beskrivning. 

Det här är mästerlig, överväldigande och känslomässigt drabbande musik som genom åren blivit sorgligt försummad. Den enda inspelning som finns är från 1974 – med Kungliga Filharmonikerna, solister och kör under ledning av James DePreist. Det var också Kungliga Filharmonikerna som 1947 uruppförde Den judiska sången i sin helhet, sedan olika planerade framföranden i åratal hade fördröjts, förmodligen på grund av politisk ängslighet – alltså också efter Nazitysklands besegring. 

Här leds Kungliga Filharmonikerna och Eric Ericsons Kammarkör av Tobias Ringborg, och som sångsolister hör vi Agneta Eichenholz och norske Kjetil Støa.

Inledningsanförande av kulturminister Parisa Liljestrand vid torsdagens konsert den 22 maj.

Läs om konserten i senaste numret av Lyssna (öppnas i nytt fönster)

Finlandssvenske Moses Pergament (1893–1977) var en framträdande och välkänd profil i musiklivet, verksam både som tonsättare och som musikkritiker i Svenska Dagbladet, men i dag tyvärr tämligen bortglömd. Han var född i ett ortodoxt judiskt hem i Helsingfors men flyttade till Stockholm i 20-årsåldern. 

Den judiska sången tillkom i slutet av andra världskriget, medan Förintelsen ännu pågick och allt mer uppdagades. Texterna är hämtade ur två av Ragnar Josephsons diktsamlingar från början av 1900-talet: Kedjan och Judiska dikter. Där fann Pergament ”känslorna hos en sann jude. Inte en föraktlig nationalism, utan en befriande känsla av samhörighet, även under det största lidande”. Verket har kallats ”körsymfoni”, men i sin biografi om Pergament (2016) argumenterar Carl-Gunnar Åhlén för att ”symfonisk sångcykel” vore en bättre beskrivning. 

Det här är mästerlig, överväldigande och känslomässigt drabbande musik som genom åren blivit sorgligt försummad. Den enda inspelning som finns är från 1974 – med Kungliga Filharmonikerna, solister och kör under ledning av James DePreist. Det var också Kungliga Filharmonikerna som 1947 uruppförde Den judiska sången i sin helhet, sedan olika planerade framföranden i åratal hade fördröjts, förmodligen på grund av politisk ängslighet – alltså också efter Nazitysklands besegring. 

Här leds Kungliga Filharmonikerna och Eric Ericsons Kammarkör av Tobias Ringborg, och som sångsolister hör vi Agneta Eichenholz och norske Kjetil Støa.

Inledningsanförande av kulturminister Parisa Liljestrand vid torsdagens konsert den 22 maj.

Läs om konserten i senaste numret av Lyssna (öppnas i nytt fönster)