Kungliga Filharmonikerna

Konserten visas på Konserthuset Play

***

Den unga ryska pianisten Alexandra Dovgan är exceptionell. Hon är född 2007 och har redan framträtt på flera av de mest prestigefyllda arenorna, inklusive Concertgebouw i Amsterdam och Philharmonie i Berlin. Världspianisten Grigory Sokolov höjer henne till skyarna och hon har varit solist med Moskvas symfoniorkester, Mariinskijteaterns orkester och orkestern vid Moskvas konservatorium, där hon själv fortfarande studerar.  Här spelar hon Beethovens charmiga och eleganta andra pianokonsert.

Dirigerar gör barockspecialisten Ton Koopman som leder Kungliga Filharmonikerna i musik av Johan Helmich Roman, ofta kallad ”den svenska musikens fader”. Vilket det finns goda skäl till. Efter resor i Europa där han tog starka intryck av Händel och italiensk musik återvände han till Sverige och byggde upp vårt allt rikare musikliv. Han är mest känd för Drottningholmsmusiken, men här hör vi en av hans både vackert sirliga och melodiskt livfulla sinfonior.  

Precis som Romans Sinfonia inleds Mozarts Symfoni nr 36 med ett långsamt avsnitt som övergår i ett allegro. Mozart skrev symfonin hösten 1783 vid ett besök hos vännen och bidragsgivaren greve Thun i Linz, där han även organiserade en konsert. Eftersom han inte tagit med sig någon musik på resan komponerade han på bara två dagar den här symfonin, som av naturliga skäl brukar kallas ”Linz”. 

Konserten visas på Konserthuset Play

***

Grande Finale: Sakari Oramos sista konserter som chefdirigent för Kungliga Filharmonikerna är en fördjupad resa genom Jean Sibelius skapande med bland annat samtliga sju symfonier i kronologisk ordning. ”Just i hans fall menar jag att kronologin spelar roll” säger Sakari Oramo. ”Han arbetade ju på flera symfonier parallellt, och det finns alltid element i den kommande symfonin som man kan ana i symfonin innan.”

Efter att ha komponerat ”körsymfonin” Kullervo och en rad symfoniska dikter, var Sibelius redo för den mer renodlade symfoniformen. Symfoni nr 1 från 1900 (en tidigare version uruppfördes 1899) är egensinnig redan i sitt anslag med den stilla inledningen för soloklarinett och pukor. Men där finns också de tematiska fröna till resten av den imponerande och personliga symfoniska debuten.

I januari 1901 anlände Sibelius med hustru och de båda döttrarna till Italien. Där föddes flera idéer till Symfoni nr 2. Symfonin kom efter uruppförandet 1902 att bli en symbol för nationell befrielse från rysk kontroll, och när man hör den både innerligt sjungande och slutligen triumfatoriska musiken är det inte svårt att förstå varför. Även om Sibelius själv kategoriskt förnekande några som helst politiska avsikter. 

Mer om Sibelius och musiken

Konserten visas på Konserthuset Play

***

Grande Finale: Sakari Oramos sista konserter som chefdirigent för Kungliga Filharmonikerna är en fördjupad resa genom Jean Sibelius skapande med bland annat samtliga sju symfonier i kronologisk ordning. ”Just i hans fall menar jag att kronologin spelar roll” säger Sakari Oramo. ”Han arbetade ju på flera symfonier parallellt, och det finns alltid element i den kommande symfonin som man kan ana i symfonin innan.”

Efter de ”nationalromantiska” båda första symfonierna, innebar Symfoni nr 3 något helt annat. Mer klassicistisk har det sagts, i det att musiken delvis tycks gripa tillbaka på äldre formspråk och tonlägen. Den tredje och avslutande satsen bryter sig dock loss från enklare etikettering, med sin gåtfulla blandning av scherzo (skämt) och hymn. Symfonin hade påbörjats 1904 men den tredje satsen stod inte färdig förrän några dagar före uruppförandet 1907. Sibelius hade nu öppnat dörren till något nytt.

Åren kring 1910 hade han tankarna på fjärde symfonin, men han upplevde samtidigt ekonomiska svårigheter och var indragen i andra engagemang. Våren 1911 var han efter förseningar klar och noterade ”Jacta alea est” i dagboken – tärningen är kastad. Dramatiken i musiken understryks av återkommande tritonus-relationer – ibland kallat ”djävulens” intervall – som ger en inre oro och instabilitet i musiken. Den fjärde och sista satsen utgörs rentav en konflikt mellan två tonartar på tritonusavstånd.

Som vanligt arbetade Sibelius på flera verk samtidigt. Luonnotar, skapelsemyten i den första dikten i nationaleposet Kalevala, återkom i olika skepnader: som tänkt orkesterdikt vid tiden för Symfoni nr 3, innan dess i form av Pohjolas dotter för orkester (titeln var från början Luonnotar) och ännu tidigare i en operaidé som inte blev av. Luonnotar op 70 för sopran och orkester tillkom 1913, efter fjärde symfonin. Luonnotar (Naturens dotter) är ett svindlande suggestivt och spännande verk – för ovanlighets skull med kort tillkomsttid, i vad som verkar ha varit ett djupt inspirerat flöde. Vi hör här den finländska sopranen Anu Komsi, vars precisa och intensiva tolkning av Luonnotar har hyllats unisont och blivit något av ett paradnummer.

Mer om Sibelius och musiken

Upplev Symfoni nr 3 på Konserthuset Play

Konserten visas på Konserthuset Play

***

Grande Finale: Sakari Oramos sista konserter som chefdirigent för Kungliga Filharmonikerna är en fördjupad resa genom Jean Sibelius skapande med bland annat samtliga sju symfonier i kronologisk ordning. ”Just i hans fall menar jag att kronologin spelar roll” säger Sakari Oramo. ”Han arbetade ju på flera symfonier parallellt, och det finns alltid element i den kommande symfonin som man kan ana i symfonin innan.”

Sommaren 1914 noterar Sibelius i sin dagbok: ”Fått ett härligt tema!” Han hade sett 16 svanar. ”En av mitt livs stora upplevelser! Herregud vilken skönhet.” Då hade femte symfonin funnits i tankarna ända sedan 1912. Samtidigt var det nu oroliga tider, första världskriget stod för dörren och själv hade han stora ekonomiska bekymmer. Han kämpade med formen i Symfoni nr 5 och tvivlade in i det sista. Fyra satser blev tre, med en enormt händelserik och originell första sats. Efter en kontrasterade, nästan naiv mellansats kommer en triumfatorisk final som bland annat innehåller den berömda ”svanhymnen”. Symfoni nr 5 har tillsammans med nr 2 blivit Sibelius kanske mest älskade.

Vid tiden för femte symfonin hade Sibelius även odlat planer på en ny violinkonsert, men de tankarna skulle sedan utvecklas till en sjätte symfoni. Den violinkonsert som verkligen blev av går tillbaka på skisser från 1899. I slutet av 1903 var två av tre satser klara. Sibelius, som själv var violinist, arbetade nu intensivt på verket. ”Han vakar nätterna igenom”, vittnade hustrun Aino Sibelius, ”spelar underbart vackert, kan inte slita sig loss från de bedårande tonerna – han har så många idéer att det verkar helt otroligt. Och alla motiv så utvecklingsbara, fulla av liv.” Efter uruppförandet 1904 genomgick verket en större revidering, och den version som i dag är mest känd framfördes 1906.

Sibelius Violinkonsert är av de mest spelade av alla violinkonserter tillkomna under 1900-talet. Georgisk-tyska violinisten Lisa Batiashvilis strålande karriär fick en internationell rivstart med just den här konserten – när hon som sensationell 16-åring var finalist i den prestigefyllda Sibelius-tävlingen 1995. Det var också första gången Batiashvili spelade med orkester. Sakari Oramo var dirigent och nu möts de igen.  

Mer om Sibelius och musiken