Sök på konserthuset.se

Snablen och basarna

En berättelse av Rudyard Kipling blev till en musiksaga för tre kontrabasar och harpa. Den mångsidige filharmonikern Mats Nilsson förklarar hur det gick till när han skrev elefantmusiken, och hur han själv en gång förälskade sig i basen.

Hur fick egentligen elefanten sin snabel? Om det handlar vårens musiksaga för de minsta barnen. Musiken för tre kontrabasar och harpa är skriven av Kungliga Filharmonikernas kontrabasist Mats Nilsson, och föreställningen bygger på en berättelse av den brittiske författaren och nobelpristagaren Rudyard Kipling.

Barnkonserterna med Kungliga Filharmonikerna och i Konserthuset Stockholm har i över hundra år varit en angelägen och central del i verksamheten. I konsertserien Mini kan de minsta barnen själva få prova på olika instrument, och låta sig förtrollas av en spännande musiksaga; som till exempel berättelsen om hur elefanten fick sin snabel, en fabel för barn hämtad ur en samling Kipling kallade Just så-historier inspirerade från tiden han tillbringade i Indien.

I berättelsens början får vi veta att elefanterna inte har någon snabel, bara en svartaktig buktig nos, ungefär så stor som en stövel. Stämningen känns igen från Djungelboken. Men här är det inte en människovalp vi möter utan en omättligt nyfiken elefantunge som frågar och frågar och frågar om olika saker.

Han frågar strutsen varför hennes stjärtfjädrar växer som de gör. Och farbror giraffen hur det kommer sig att hans skinn är fläckigt, och sin tjocka faster flodhästen varför hennes ögon är röda. Men han blir ständigt avvisad. I Kiplings original får den lilla elefantungen en smäll varje gång. Så är det naturligtvis inte i Konserthusets Miniföreställning.

En dag undrar elefantungen vad krokodilerna äter till middag och uppmanas att gå till den stora grågröna Limpopo-floden för att ta reda på det. Elefantungen vet inte hur en krokodil ser ut men när han trampar på en stock visar den sig vara just en krokodil. Elefanten sticker ner sin ännu trubbiga nos i vattnet – då tar krokodilen tag i den och börjar dra. Den lilla elefanten kämpar emot och nosen blir bara längre och längre.

När elefanten får hjälp av den tvåfärgade pytonormen ger krokodilen till slut upp och släpper taget. Men elefantens nos krymper inte ihop utan fortsätter att vara lång, vilket visar sig vara en bra sak, för nu kan han med den både jaga bort flugor från ryggen, riva upp grästuvor och duscha. Sedan den dagen har enligt fabeln alla elefanter en snabel som är på pricken lika den omättligt nyfikna elefantens snabel.

Musiken till den här konsertsagan är skriven av Kungliga Filharmonikernas kontrabasist Mats Nilsson. Hur kom sagan och musiken till dig?
– Bakgrunden är egentligen ett experiment vid en lunchkonsert här i Konserthuset redan för tio, tolv år sedan. Jag hade en idé om att skriva något för tre kontrabasar och harpa, för jag tycker att harpans träklang passar så bra ihop med kontrabas. Det kändes nytt och jag tyckte det var väldigt kul, dessutom mottogs det bra. Det var Håkan (Ehrén), Valur (Pálsson) och jag på bas och Laura (Stephenson) på harpa och jag kallade musiken för Trio Café.

Mats Nilsson är uppvuxen i Gävle där hans pappa var legendarisk musikskolerektor, dirigent, flöjtist, pianist, arrangör och kapellmästare. Han fick ofta förfrågan om att organisera musikinslag, bland annat i stadshuset i samband med olika möten.

– Jag fick hoppa in för en cellist och spelade bas i en krogtrio, det funkade ju också. Nu är ju genren på väg bort, men jag ville koppla den gamla krogtriomusiken till besättningen tre basar och harpa, behaglig och lätt musik för en besättning som annars kanske signalerar samtida musik.

När Mats Nilsson komponerade en uppföljare till den första Trio Café fick
musiken en mer pastoral karaktär.
– Jag spelade upp en datorgenererad version för Valur och då kläckte han idén till den här musiksagan. Han hade ett minne av en gammal barnsaga av Kipling om hur elefanten fick sin snabel. Jag fick läsa den och det var väldigt mycket som lirade tillsammans med musiken som består av ett antal småsatser som enkelt kan läggas in mellan textavsnitten.

Mats Nilsson har inte haft som mål att skriva barnmusik. Däremot har han erfarenhet av att barnen verkligen tycker om den här musiken. Kanske behöver musik för barn inte vara annorlunda än den för vuxna, menar han.

– Vi har spelat bitar ur den första Trio Café för barn och de sitter med stora ögon och är jättefascinerade. Jag gillar själv när det är välklingande och här har jag skapat en musik som inte skrämmer någon. Dessutom kanske det inte bara handlar om det rent musikaliska – det är ju häftigt med harpan och tre stora kontrabasar!

Längs väggen i Konserthuset Stockholms basrum där vi sitter och samtalar står också tre magnifika basar uppradade. Mats Nilsson har varit professionell kontrabasist i 45 år.

– Ja, och det var kärlek från allra första början. Men jag provade mig fram. Eftersom pappa hade den rollen han hade tog han först hem en fiol. Jag fick några lektioner, men tyckte inte det var kul. Sedan testade jag flöjt, trumpet, valthorn och andra instrument men fastnade inte för något. En söndag hade pappa dirigerat konserter med musikskolans stråkorkester och när han kom hem hade han en kontrabas med sig under armen. Jag blev nyfiken och frågade om jag kunde prova. Jag älskade omedelbart soundet som vibrerar i hela kroppen. Den där kärleken har hängt i sedan dess.

Mats Nilsson har också studerat dirigering för Myers Foggin och Jorma Panula och dirigerat orkestrar som Gävle Symfoniorkester, Östersunds orkesterförening, Sandvikens orkesterförening, Stavanger symfoniorkester och Kungliga Filharmonikerna. Han har varvat orkesterspelet med uppdrag som kapellmästare och arrangör på privatteatrar, bland annat i föreställningar av West Side Story och Kristina från Duvemåla.

– Det var därför jag flyttade till Stockholm! Jag var med i en Catsuppsättning. Samtidigt fick jag hoppa in på deltid för en äldre basist i Kungliga Filharmonikerna som gått i halvtidspension. Det var idealiskt. När sedan tjänsten blev ledig sökte jag den och började i orkestern på heltid 1985. Då hade jag tidigare varit stämledare i Gävle Symfoniorkester i fem år.

Att engagemanget finns kvar märks när man pratar med Mats om kontrabasens musikaliska möjligheter.
– Basen är fundamentet i orkestern! Samtidigt har den ett enormt brett register, från det allra djupaste till överraskande höga toner som kan bära fram melodier. Det gör att det blir så bra med tre kontrabasar som kan gestalta det mesta, särskilt tillsammans med harpa.

Att det verkligen stämmer kommer vi att höra i musiksagan om hur elefanten fick sin snabel.

— Göran Persson

Kontrabasen är allra störst bland stråkinstrumenten i orkestern. Från den kommer låga och dova toner – ibland rytmiska, ibland långa, men nästan alltid väldigt mäktiga.

För förskolan, 3–5 år. Januari 2023. En ny musiksaga med tre kontrabasar och en harpa. Tillsammans med berättaren Ida Lod är vi med om den magiska och spännande historien om hur elefanten fick sin snabel. 

Lördag 28 januari 2023 kl 13.00

Tre kontrabasar och harpa i en musiksaga om ett äventyr i Afrika.