Jean Sibelius började arbeta med sin femte symfoni sommaren 1914, samtidigt som första världskriget bröt ut. Arbetet blev långdraget, inte minst för att han sökte en form som kunde förena symfonins traditioner med ett friare musikaliskt flöde. Den första versionen uruppfördes på hans 50-årsdag 1915, men först 1919 var den slutliga tresatsiga versionen färdig.

I första satsen förenas två ursprungligen självständiga satser till ett sammanhängande förlopp. Musiken växer ur små motiv och genomgår en fascinerande förvandling: det eftertänksamma och stundtals dystra övergår gradvis i ett allt snabbare och mer energiskt scherzo. Den stillsammare andra satsen fungerar som en övergång till finalens stora kraftutveckling.

I finalen hörs det berömda svantemat, en bred och majestätisk melodi i hornen som samspelar med träblåsarnas rörligare motiv. Sibelius beskrev själv komponerandet som att försöka lägga samman mosaikbitar som kastats ned från himlen. Här faller bitarna på plats i en mäktig musikalisk helhet, som avslutas med sex kraftfulla orkesterackord, åtskilda av tystnad.