Sommaren 1788, några år före sin död, skrev Mozart på kort tid sina tre sista symfonier. Tre av de största musikaliska mästerverk som skapats, och detta trots att förutsättningarna var långt ifrån de bästa. Han hade ekonomiska bekymmer, hustrun Constanze var sjuk och operan Don Giovanni hade inte varit någon större framgång på Wienoperan, till skillnad från i Prag.

Så drog han sig tillbaka och komponerade under loppet av nio veckor sina på alla sätt största och mest sofistikerade symfonier. Den fyrtionde är den mellersta av de tre och en av två i hela hans symfoniproduktion som går i moll. Ett häpnadsväckande faktum är dessutom att han inte verkar haft någon beställning på någon av de tre symfonierna.

Det vi hör är Mozart som fri kompositör. Han hade annars alltid en uppdragsgivare med vissa förväntningar. Redan i inledningen hör vi den fritt nyskapande Mozart när han låter orkestern börja med altviolinernas ackompanjemangsfigur. Melodierna består genomgående av korta motiv, och bara i andra satsen släpper det mörka draget greppet om musiken.