De tre salarna

Hötorgets syskontorg

Inne i Stora salen öppnar sig en mötesplats: Ivar Tengboms vision syns bäst här. Tengbom ville få salen att framstå som ett torg, en öppen plats omgiven av kolonner och med scenen som blickfång vid ena kortändan. Ett skenperspektiv bakom scenen, med fyra statyer av Carl Milles i egna balkonger, antydde en fortsättning, ut mot fantasins grekiska landskap.

Dåtidens gråbruna färgskala på parkett med sina djupröda stolar övergick i allt ljusare nyanser längre upp mot taket – himlen. Ett vitt ”himmels-ak” satt mellan kolonnernas kapitäl. Taket var ursprungligen täckt av en segelduk som fungerade som den solbelysta, vita himmel som Tengbom föreställde sig.

Högst uppe vid taket kom dagsljus in genom sidofönster. På kvällar var himmelstaket i stället belyst av lampor. Taket är inramat av det gyllene kassettaket som syns över andra balkong i lampors mjuka sken. Både dessa takarmaturer med sina olika figuriner och kolonnernas kapitäl är signerade Ansgar Almquist.

Tengbom skrev: ”Salen vill i sig själv inbjuda till den stämning och ro, ’au-dessus de la mêlée’ [ungefär: bortom det dagliga slitet], som vi jagade människor trängta efter.”

Förvandlingar (I)

Stora salen ser alltså annorlunda ut i dag än den gjorde vid invigningen 1926. Flera nödvändiga renoveringar har genom åren förändrat salen, framförallt av akustiska och tekniska skäl. Det tidigare nämnda himmelstaket och väggen bakom scenen gjordes om. Statyerna togs bort och kan numera ses i Stora foajén.

Vid den stora renoveringen 1971–73 leddes arbetet av Ivar Tengboms son, Anders Tengbom (1911–2009). Det nya, svarta gallertaket fick då i stället påminna om Medelhavets sammetsvarta natt. Det kom till för att förbättra akustiken och för att ge plats åt nödvändig teknik. Förslitning och akustiska överväganden ledde också till att textilierna som hängt längs andra balkong togs bort.

Nästa stora förändring i Stora salen var orgelbygget. Under 1970-talet pågick ett arbete för att kunna bygga en ny, större orgel i Konserthuset. Tack vare generösa donationer kunde den magnifika orgeln invigas 1982.

Den ursprungliga orgeln hade invigts i oktober 1926. Pipor från denna återanvändes i den nya orgeln, som täcker hela väggen över körläktaren. Med sina 6 100 pipor och 69 stämmor är det ett mycket imponerande instrument. Den längsta orgelpipan är 11 meter lång och den minsta bara några millimeter. Vid en renovering 2008 byttes orgelns elektromekaniska styrning ut mot ett digitalt system, som bland annat gör att tusentals klangkombinationer kan lagras.

Ytterligare en ansiktslyftning gjordes i Stora salen i början på 2000-talet. Samtliga stolar byttes mot nya, tillverkade i England efter Tengboms ursprungliga skiss. Scengolvet byggdes om och försågs med 32 hydrauliska lyftbord, vilket ger stor flexibilitet i hur scenen kan användas. Till detta kom en mängd tekniska och akustiska justeringar.  

Nakenhet och backanaler

Konstnären Isaac Grünewald fick 1926 sex månader på sig att sätta sin prägel på den mindre salen avsedd för kammarmusik, Lilla salen. Ursprungligen var en annan konstnär tilltänkt, och det var Ivar Tengbom som i stället insisterade på att Isaac Grünewald skulle utföra arbetet. Det var ett kontroversiellt val på den tiden, och skeptikerna fruktade att ett ”alltför sprakande intryck” kunde distrahera besökare. 

Grünewalds skissförslag med klassiska backanalscener och nakna kroppar kunde, efter diplomatiska manövrar från Tengboms sida, slutligen accepteras i de milda jordfärger som ger en varm och intim atmosfär i Grünewaldsalen.

Men beslutet hade dröjt ända till oktober 1925 och i april året efter skulle Konserthuset invigas. Det handlade om totalt 180 kvadratmeter vägg- och takyta som skulle dekoreras. Isaac Grünewald utförde väggpannåerna huvudsakligen i sin ateljé i Paris. De två sista månaderna målade han den enorma takplafonden på plats i salen, liggande ovanpå en hög byggnads-ställning.

Isaac Grünewald fyllde alltså såväl tak som väggar med sin sensuella ”kroppsmusik”. Motiven är inspirerade av grekisk mytologi och musikhistoria. 

Den stora takmålningen visar solens och musikens gud Apollon som griper efter solens strålar, och strålarna är i sin tur strängarna på en lyra. I främre högra hörnet kan man bland annat skymta Beethovens anletsdrag.

Väggarnas pannåer delas in av Gustaw Cederwalls pilastrar i stuck. De mäktiga lamporna längs med salens sidor är ritade av Robert Hult på Tengboms arkitektkontor. Hult designade huvuddelen av belysningen i Konserthusets publika delar.  Belysningen har i vissa delar senare kompletterats med strålkastare och spotlights.

Ridån vävdes av Elsa Gullberg efter Ivar Tengboms förslag. När originalet slitits ut skapade Astrid Sampe kopian som finns i Grünewaldsalen i dag.

Förvandlingar (II)

”Grünewaldsalen”, ja. Lilla salen döptes om till Grünewaldsalen i samband med renoveringen av Konserthuset i början på 1970-talet. Grünewalds bilder restaurerades på 1990-talet så att konsten träder fram med ny skärpa, och det har fortlöpande gjorts mindre restaureringar. Scenlösningen i Grünewaldsalen har förändrats och moderniserats, med bland annat en möjlighet att höja upp ett scengolv mitt i salen.

Foajén till Grünewaldsalen domineras av den unika mattan på 76 kvadratmeter, där Isaac Grünewald inspirerats av den minoiska kulturen på Kreta. Originalet handvävdes vid Bror Höögs väveri utanför Borås. En kopia av det utslitna originalet kom på plats 1987. Mattan omges i foajén av mörka mahognykolonner med kapitäl i brons, och det välvda vita taket är belyst av lampor som döljs bakom förgyllda löv.

Vid parkettpromenoaren finns även en utställning om Isaac Grünewalds utsmyckning av salen. Utställningen kom till 2006 och bygger på skisser som konstnärens son Björn Grünewald och sonsonen Bernhard Grünewald funnit hos Isaac Grünewald, samt lån från Skissernas Museum i Lund.

Jussi och Povel 

Fram till och med 1993 kallades Aulinsalen för Attiksalen och användes mest som repetitionssal. 1994 invigdes den nyrenoverade salen som samtidigt bytte namn till Aulinsalen efter Tor Aulin, som var en av Kungliga Filharmonikernas grundare och därmed även på sätt och vis bidragande till att Konserthuset senare byggdes åt orkestern.

Aulinsalen ligger högst upp vid Konserthusets västra sida, ovanför Hötorget. Med sina 154 platser används salen sällan för regelrätta konserter, men desto mer för seminarier och föreläsningar samt som mötes- och övningslokal. Salen har väggar i en mjukt grå nyans. En teknisk lösning gör att läktaren med sina blå stolar kan fällas in i den bakre väggen, vilket tillåter en flexibel möblering i salen.

Men också Aulinsalen har sin speciella historik, om vi ser bortom dagens moderna utformning. Här tillkom nämligen mängder av grammofoninspelningar, till exempel gjordes en stor del av Jussi Björlings svenska inspelningar i det som då var Attiksalen, med Nils Grevillius orkester. Också artister som Harry Brandelius, Sonya Hedenbratt och Povel Ramel spelade in grammofonskivor i Attiksalen.