Det röda hjärtat

Konserthusets historia börjar med en orkester – en orkester utan hem. För det var i och med bildandet av Stockholms Konsertförening 1902, och en orkester kallad Konsertföreningens orkester, som behoven av ett större konserthus växte. Denna orkester var också fröet till dagens Kungliga Filharmonikerna.

Stad och musikliv i förvandling

År 1919 bildades Stiftelsen Stockholms konserthus för själva förvaltningen av den framtida byggnaden, vilken skulle bli en av de första i landet särskilt avsedd för orkestermusik.

Förebilderna kom från internationella musikmetropoler. Sverige skulle nu få sitt första riktiga konserthus. Med insamlade medel och ett lotteri fick man ihop tillräckligt för att, i ett första steg, utlysa en arkitekttävling.

34 förslag kom in och gemensamt för dem alla – helt enligt uppdraget – var att huvudentrén var vänd mot Sveavägen. Sveavägen var tänkt som den nya och stora ”esplanaden” in i Stockholm norrifrån. Området genomgick vid den här tiden stora förändringar och var på väg att omdanas till ett nytt centrum, så placeringen av Konserthuset var framsynt.

Ett musikens tempel

Ivar Tengbom vann med sitt förslag Det röda hjärtat: ett blått hus som leder in till det hjärta där musiken pulserar. En avgörande anledning till att Tengboms lösning föredrogs var att han placerat stora och lilla salen på samma plan, sida vid sida, med möjlighet att utan störningar ha konserter i båda samtidigt.

På den utsedda tomten i kvarteret Hästhuvudet, som då bestod av stallbyggnader och handelsbodar intill Hötorgets torgstånd, skulle enligt Tengboms vision ett klassiskt grekiskt tempel resas till musikens ära. Till det yttre är det en stram byggnad. Stora entrén visar upp tio stycken 18 meter höga kolonner i varmgrå granit.

Men hur var det nu med entrén mot den planerade esplanaden? Enligt en stadsplan som utarbetats skulle Sveavägen leda fram till den nya byggnaden, och trafiken skulle precis innan konserthuset ledas ner västerut på Kungsgatan, sedan över Hötorget och vidare längs Sergelgatan. Det hade placerat konserthuset mellan två torg: Hötorget, med ny trafik, och ytterligare ett torg till öster, där Sveavägen i dag fortsätter rakt fram till Sergels torg. Ett annat förslag var att vända entrén mot det befintliga Hötorget.

Det uppstod diskussioner och båda alternativen hade förespråkare och kritiker, innan förslaget på entré från Hötorget till slut vann gehör. Tengbom fick rita om och anpassa sitt förslag efter terrängen, med de trappor vi i dag har mot det sluttande torget. Att på det sättet öppna huset mot torget passade egentligen väl ihop med Tengboms tankar om ett konserthus för alla, med inspiration i demokratins vagga Aten.

Arkitektkollegan Gunnar Asplund hörde för övrigt till dem som kraftigt argumenterat för att vända Konserthusets stora entré mot Hötorget. I ett inlägg skrev Asplund: ”om man vände huvudfasaden mot Hötorget [...] skulle huvudfasaden framträda monumentalt, den skulle bli solbelyst och torghandeln skulle bilda en pittoresk motvikt mot kolonnernas stränghet ...”.

Konserthusets stora och ”demokratiska” publikutrymmen var också en nyhet för tiden – de olika samhällsklasserna välkomnades genom samma ytterportar. Så var det inte på exempelvis Dramaten och Operan, där klasserna hölls åtskilda.

”Swedish Grace”

Den vinnande arkitekten Ivar Tengbom (1878–1968) hade 1906 startat arkitektkontoret Tengbom Arkitekter – i dag ett av världens äldsta fortfarande aktiva arkitektkontor. Tengbom låg även bakom exempelvis Stockholms Enskilda Banks (dagens SEB) byggnad vid Kungsträdgården och Handelshögskolan på Sveavägen.

Just uppdraget att skapa Konserthuset innebar Tengboms stora genombrott som arkitekt på 1920-talet; ett utmärkt exempel på den nordiska 20-talsklassicismen – internationellt känd som Swedish Grace.

Vid sidan av Konserthuset är Stockholms Stadsbibliotek Sveavägens mest berömda byggnad: ytterligare ett praktexempel på den svenska 1920-talsklassicismen, skapat av Gunnar Asplund och invigt två år efter Konserthuset, 1928. 

Invigning den 7 april 1926

Konserthuset byggdes åren 1923–26, framför allt med hjälp av privata donationer. En viktig roll, några år efter sin egen död, spelade Rosa Nachmanson (1852–1916). Hon var dotter till konditorn Wilhelm Davidson (1812–83) som vid mitten av 1800-talet grundat restaurang Hasselbacken på Djurgården. Rosa Nachmanson efterlämnade en förmögenhet, som med stöd i testamentet och tillsammans med pengar från hennes bror Ernst Davidson (1850–1919), kunde användas som en första grundplåt för byggandet av Konserthuset.

Konserthuset invigdes den 7 april 1926 och slutkostnaden landade på 4,6 miljoner kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar ca 140 miljoner. Sedan invigningen har Konserthuset varit hemmascen för Kungliga Filharmonikerna (som först hette Stockholms Konsertförenings orkester och senare Stockholms Filharmoniska Orkester). Orkestern står numera för ca 100 konserter årligen i Konserthuset.

Det Nobelhus som Nobelstiftelsen planerade vid ungefär samma tid byggdes aldrig, och i stället har Konserhuset ända sedan 1926 oftast varit platsen för den årliga Nobelprisceremonin den 10 december, då också Kungliga Filharmonikerna medverkar.

Mer än ett konserthus

Från starten fungerade Konserthuset närmast som stadens ”kulturhus” i vid mening. Här gavs till exempel teaterföreställningar. ”Konserthusteatern” var aktiv 1926–42, och en tid känd som ”Ekman-teatern” – efter Gösta Ekman den äldre.

Det förekom även filmvisningar. Salarna användes redan tidigt även för till exempel större föreningssammankomster.  Under alla år – det var en av ursprungstankarna – har Konserthuset hyrts ut för externa arrangemang, vid sidan av den huvudsakliga orkesterverksamheten. Också butiksytorna i markplan var något som fanns på plats redan från start. Konserthuset är numera ofta platsen för ett flertal stora prisgalor. Man kan exempelvis nämna Augustpriset, med namn efter August Strindberg, och litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, det så kallade Almapriset.

Färgvalet

Ivar Tengbom ville skapa en blå byggnad till musikens ära – himmelsblå. Tengbom menade att färgen skulle bidra till att ge byggnaden ett svävande intryck. Det rör sig om en så kallad coelinblå kulör (av latinets caelum – himmel). En annan viktig anledning var troligen att färgen helt enkelt accentuerar byggnaden i en miljö som går i andra färgskalor. Det var konstnären Isaac Grünewald (1889–1946) som hjälpte Ivar Tengbom med att ta fram just denna färgnyans. Samme Grünewald som sen fick uppdraget att skapa målningarna i den lilla salen i Konserthuset – alltså kammarmusiksalen som sedan fick just namnet Grünewaldsalen.

Fasadfärgen väckte förstås uppseende, men uppskattades också av många redan från början. Men bara några få år efter att det blå Konserthuset stod färdigt började något hända med färgen. Det var troligen en kemisk reaktion med det underliggande murbruket som gjorde att färgen snabbt förvandlades så att huset gradvis fick en brunare nyans. Många äldre minns nog Konserthuset som just brunt.

Vid renoveringen 1971–73 fick byggnaden tillbaka sin blå färg, om än i en något blekare blå än den Tengbom och Grünewald avsett. Först 1997, vid ännu en ommålning, fick Konserthuset en bättre blå kulör. Den allra senaste fasadrenoveringen, 2025–26, föregicks av omsorgsfulla analyser för att få fram exakt den rätt blå färgen enligt ursprungstankarna.

Det har florerat en del mer eller mindre fantasifulla förklaringar kring Konserthusets färg. Särskilt livskraftig är den om att den mycket dyrbara och importerade färgen blev stulen sedan den anlänt till Frihamnen i Stockholm, och att man på grund av pengabrist var tvungen att använda sig av en färg av sämre kvalitet. Detta skulle, enligt det lika seglivade som obekräftade ryktet, ha varit anledningen till att fasadfärgen falnade och huset länge hade en smutsbrun nyans.