När andra världskriget var över 1945 fanns stora förväntningar på Dmitrij Sjostakovitjs nionde symfoni. Han hade själv talat om ett storslaget verk för solister, kör och orkester, en hyllning till segern. Men när symfonin stod färdig i augusti samma år hade planerna förändrats radikalt.

I stället för monumental pompa skrev Sjostakovitj en koncentrerad femsatsig symfoni, präglad av genomskinlighet, kvickhet och klassiska förebilder som Haydn. Den muntert framrusande första satsen är full av infall och oväntade avbrott, medan den andra börjar med en stilla klarinettmelodi som efter hand antar karaktären av en mörk och sorgsen vals.

De tre sista satserna följer på varandra utan avbrott. Ett snabbt och snärtigt Presto övergår i ett strängt Largo, där kraftfulla brassackord ställs mot ett ensamt och uttrycksfullt fagottsolo. Fagotten leder sedan direkt över till finalen, som växer till en allt mer uppsluppen och nästan cirkusartad avslutning.

Sjostakovitj framhöll själv symfonins ”genomskinliga, klara och ljusa stämning”. Men just lättheten blev provocerande i Sovjetunionen, där man hade väntat sig en heroisk hyllning till segern. Symfonin uruppfördes i Leningrad i november 1945 och bannlystes officiellt 1948.