Det spanska var en återkommande inspirationskälla för Maurice Ravel, vars mor var född i Spanien. Spanska färger och dansrytmer finns i flera av hans verk, men i Bolero från 1928 renodlade han idén på ett närmast radikalt sätt. Verket skrevs ursprungligen som balettmusik och bygger på den spanska dansen bolero.

Principen är lika enkel som sinnrik. Virveltrumman håller fast vid samma rytm genom nästan hela stycket, medan två melodier upprepas gång på gång. Det som förändras är framför allt klangen och styrkan. Melodierna vandrar mellan orkesterns instrument och framträder i ständigt nya färger och kombinationer, samtidigt som musiken växer från en lågmäld början till ett mäktigt crescendo.

Ravel kallade själv Bolero ett experiment i instrumentation. Under den långa stegringen tycks musiken närmast stå still och samtidigt vara i ständig rörelse. Först alldeles mot slutet bryts det hypnotiska mönstret av en överraskande tonartsförändring. Effekten är desto starkare efter all upprepning – och leder snabbt fram till verkets explosiva slut.