Tonsättarweekend med Lisa Streich

Lisa Streichs originella partitur är som kartor över det ljudande. Musiken lägger sig ibland nära naturens eller stadens ljudvärldar, och komponerandet framstår då som ”ljudregi”. Hon ser det som att hon skulpterar med en orkester eller ensemble, och ur ljuden uppstår en sorts koreografi – som bjuder in inte bara lyssnaren, utan också åskådaren. Hon har blivit mer och mer uppmärksammad internationellt.

I Segel böljar musiken fram, väser och andas, för att ibland piska till – kanske är det linor som slår mot en mast? Med Flügel tänkte sig Streich orkestern som en varelse med kroppen i mitten och vingar utåt sidorna. Hur får man den att flyga och sväva? Ishjärta tecknar bilden av ett hjärtas blodfyllda värme å ena sidan, och å den andra dess isolering i ett hölje.

Kungliga Filharmonikerna leds av den israeliske dirigenten Ilan Volkov och festivalinvigningen bjuder även på ett uruppförande: en nyskriven trumpetkonsert med italiensk-ungerske Lucas Lipari-Mayer som solist. Han studerade för bland andra Håkan Hardenberger och är sedan 2018 medlem i franska nutida musik-specialisterna Ensemble Intercontemporain. 

”Jag känner att musik har förmågan fånga sanningen. Och jag kan uppleva sanningen hos Gustav Mahler”, säger Lisa Streich som här även inkluderat Blumine av Mahler – denna vackra andante-sats som lyftes ur den slutliga versionen av hans Symfoni nr 1. ”Det är bara musik som kan få mig att känna det sanna hos en annan människa”, säger Streich.

Norrköpings Symfoniorkester medverkar traditionsenligt när det är festival i Konserthuset. Orkestern leds av schweizisk-australiska Elena Schwartz och gitarrsolist är den mycket uppmärksammade Jacob Kellerman. Det är ingen konventionell gitarrkonsert Kellermann tar sig an. Augenlider, Ögonlock, är skrivet för preparerad gitarr och orkester, och det är en lågmäld, glest knäppande och viskande musik. Bland attributen finns hårklämma, äggskivare och vatten.

Lisa Streichs fantasi kretsar gärna vid det visuella eller kroppsliga. När hon komponerade Mantel för två slagverkare och stråkar tänkte hon sig ensemblen som en kropp: stråkarna är huden, och slagverkarna skelettet. Verket Himmel är som en musikalisk målning av de föränderliga skyarna över oss. Med lätta penseldrag, där toner och klanger ger färger, målas en värld upp.  

I Händeküssen inspirerades Streich av en passage i den döve Beethovens konversationshäften. ”Handkyssande är inte bra”, skrev han. Musiken är en drömd dans, där det bjuds upp med handkyssar. Men hur är det sen att dansa om man är döv? Orkestern är delad i två, vilket representerar höger och vänster fot, medan lyssnaren befinner sig i den döves hörselkanal. 

Lisa Streichs originella partitur är som kartor över det ljudande. Musiken lägger sig ibland nära naturens eller stadens ljudvärldar, och komponerandet framstår då som ”ljudregi”. Hon ser det som att hon skulpterar med en orkester eller ensemble, och ur ljuden uppstår en sorts koreografi – som bjuder in inte bara lyssnaren, utan också åskådaren.

Lisa Streich har blivit mer och mer uppmärksammad internationellt, och det är hög tid att också presentera henne ordentligt i Sverige – med Tonsättarweekend 2024. Hennes originella partitur är som kartor över det ljudande. Komponerandet framstår som ”ljudregi”. Hon ser det som att hon skulpterar med en orkester eller ensemble, och ur ljuden uppstår en sorts koreografi – som bjuder in inte bara lyssnaren, utan också åskådaren.  

I Segel böljar musiken, väser och andas, för att ibland piska till – kanske är det linor som slår mot en mast? Med Flügel tänkte sig Streich orkestern som en varelse, kroppen i mitten och vingar utåt sidorna. Hur får man den att flyga och sväva? Ishjärta tecknar bilden av ett hjärtas blodfyllda värme å ena sidan, och å den andra dess isolering i ett hölje.

Kungliga Filharmonikerna leds av den israeliske dirigenten Ilan Volkov och vi hör även den nyskrivna trumpetkonserten med italiensk-ungerske Lucas Lipari-Mayer som solist. Han studerade för bland andra Håkan Hardenberger och är sedan 2018 medlem i franska nutida musik-specialisterna Ensemble Intercontemporain.

”Jag känner att musik har förmågan fånga sanningen. Och jag kan uppleva sanningen hos Gustav Mahler”, säger Lisa Streich som här även inkluderat Blumine av Mahler – den vackra andante-sats som lyftes ur den slutliga versionen av hans Symfoni nr 1. ”Det är bara musik som kan få mig att känna det sanna hos en annan människa.”

Lisa Streichs fascination för motoriserade instrument kommer till uttryck i finalen på Tonsättarweekend 2024. Här hör vi KammarsensembleN under ledning av Christian Karlsen. Men det börjar som i en dröm, tyst och försiktigt, med Klara Hellqvists ensamma violin i verket Falter. Fingrarnas dans över greppbrädan ger mestadels spröda ljudspår.

Zucker och Safran är båda verk med motoriserade inslag. ”Motorer är min last”, säger Lisa Streich. ”Precis som andra människor går loss på lösgodis ’konsumerar’ jag gärna en nypa motorer. Människa mot maskin. I motsats till den gängse uppfattningen, framför allt under 1900-talet, kan man nu få intrycket av att maskinen är mer mänsklig än människan”, säger Streich. I både Zucker och Safran är små motorer monterade på instrumenten, till exempel med remsor vispande mot strängar. 

Vad passerade genom öronen hos den heliga Franciska i 1400-talets Rom? Det var utgångspunkten för Lisa Streich i Francesca. ”Kanske har vi en idé om hur en kör av keruber lät. Många gånger är det något idealiserat, himmelskt och vackert. När jag såg Antoniazzo Romanos fresker av Sankta Franciska i Tor de’ Specchi-klostret i Rom, ville jag höra vad hon själv hörde på sin dödsbädd och senare.” Resultatet klingar skevt och kanske inte just himmelskt enligt någon sorts allmän föreställning, men med en alldeles egen, förunderlig skönhet.