Mozarts Jupitersymfoni

Den italienske dirigenten, klaverspelaren och tidig musik-experten Luca Guglielmi debuterar med Kungliga Filharmonikerna. Det är också fyra filharmoniker som är solister denna gång. En sinfonia concertante kan beskrivas som en korsning mellan en symfoni och en instrumentalkonsert med flera solister. Ett av de allra finaste exemplen på en sinfonia concertante är Haydns för oboe, fagott, violin och cello.

Konserten inleds med uvertyren till Mozarts opera Idomeneo där handlingen utspelar sig på Kreta efter trojanska kriget. Efter den inledande urladdningen blåser det upp till storm på havet och vi kan riktigt höra de välvande vågorna i violinernas böljande löpningar.

Under en hektisk sommar tre år före sin död komponerade Mozart sina tre sista symfonier. Den fyrtioförsta symfonin, hans mest grandiosa, blev också den allra sista. Finalen är en av Mozarts allra största bedrifter. Med start i det enkla temat med bara fyra toner dras vi in i ett makalöst lyssnaräventyr fullt av medryckande melodier och kontrapunktiska finesser. Ett rent gudomligt musikaliskt mästerverk. Symfonin kallas Jupiter efter den romerske guden i romersk mytologi.

Även i tysk-svenske tonsättaren Joseph Martin Kraus opera Proserpin dyker Jupiter upp, men här i en roll som medlare i ett drama om kärlek och moral. Kraus hade flyttat till Stockholm 1778 och brukar kallas för Sveriges Mozart. Båda var födda samma år och det är till och med möjligt att de träffades i Wien där de båda under en tid var verksamma samtidigt, och dessutom var frimurare.