Webbsändning: Luzerns Symfoniorkester

Konsertseriekunder inom Torsdag Stor kommer att återbetalas den del av konsertseriebeloppet som avser denna inställda konsert. Du får mejl eller brev från oss som beskriver hur det går till. Du kan även logga in på ditt kundkonto för mer information.

Här hittar du mer information om biljetthantering och återköp

***

Anrika Luzerner Sinfonieorkester, grundad 1806, skulle denna kväll gjort sitt första gästspel i Konserthuset Stockholm. Konserten var planerad som en del av firandet av 100 år av diplomatiska kontakter mellan Schweiz och Sverige.

Firandet har fått hitta en annan form med anledning av coronapandemin. Konsertprogrammet spelades i förra veckan vid orkesterns säsongsöppning i Luzern, och vi visar denna kväll en inspelning från detta tillfälle. Programmet har en stark svensk prägel via Lisa Larssons framförande av Franz Berwalds sånger, i en orkestrering för sopran och orkester av Rolf Martinsson.

Konsertfilmen innehåller flera hälsningar och tal: vi hör sopranen Lisa Larsson, den schweiziska ambassadören i Sverige Christian Schoenenberger, konserthuschef Stefan Forsberg, Intendant Numa Bischof-Ullman och Prof. Michel Mayor, schweizisk nobelpristagare i fysik 2019.

Fanfare for the Common Man av den amerikanske tonsättaren Aaron Copland skrevs under andra världskriget, 1942. Verket är delvis inspirerat av ett tal av den amerikanske vicepresidenten Henry A. Wallace, där han deklarerade ”Century of the Common Man”, den vanliga människans århundrade. Av de sammanlagt 18 fanfarer som då beställdes av amerikanska tonsättare för att inleda varje konsert, är det bara Coplands verk som fått en mer framträdande plats på repertoaren.

Vi hör även den internationellt hyllade sopranen Lisa Larsson som solist i Berwalds sångcykel Traumreise, en drömsk resa genom Europa, som tonsättaren Rolf Martinsson arrangerat för orkester.

Brahms fjärde symfoni, som också blev hans sista, bär på en vemodig oro och är betydligt mörkare än den föregående. Att Brahms symfoniska förebild var Beethoven är väl känt, vilket hörs också i fjärde symfonin. Men det är inte samma sak som att han imiterar. Sista satsen är en enastående och personligt färgad passacaglia där en återkommande melodisk linje i basstämmorna bildar grunden för den dramatiska och passionerade finalen.