Pettersson och Rachmaninov

Allan Petterssons sjunde symfoni gjorde stor succé när den år 1968 uruppfördes i Konserthuset Stockholm, och kom att bli Petterssons stora genombrott. Att i musiken tolka in något ur Petterssons fattiga uppväxt eller vacklande hälsa var enligt honom själv onödigt. Allt han ville säga fanns i musiken. Kungliga Filharmonikernas tidigare chefdirigent, numera hedersdirigent, Alan Gilbert återvänder till den storslagna sjunde symfonin, som han med stor framgång dirigerade 2008 i Konserthuset.

Efter paus får Kungliga Filharmonikerna och Alan Gilbert sällskap av den israeliska pianisten Inon Barnatan. Internationellt hyllad för sitt känsliga och intelligenta pianospel arbetar han regelbundet med New York Philharmonic, och har under de senaste åren debuterat med bland andra Gewandhausorkestern i Leipzig och symfoniorkestrarna i Los Angeles och London.

Nu tar Barnatan sig an Rachmaninovs tredje pianokonsert i d-moll, en konsert som utmärks genom sina vackra melodiska teman och glimmande orkestrering men som också brukar talas om som den tekniskt sett mest utmanande i den klassiska repertoaren. Verket uruppfördes i New York, vilket medförde att Rachmaninov själv hade mycket begränsade möjligheter till att själv öva in solostämman. På båtresan över Atlanten fick han helt sonika nöja sig med att spela på en ljudlös låtsasklaviatur.