Wesendonck-sånger

Dorothea Röschmann gjorde entré på den internationella operascenen 1995 när hon gestaltade Susanna i Mozarts Figaros bröllop vid festivalen i Salzburg. Sedan dess har hon tillhört det yppersta skiktet sångare i Europa. Här sjunger hon Wagners Wesendonck-sånger, musik med brännande längtan, himmelsk skönhet och lidelsefullt begär. 

Felix Mendelssohn-Bartholdys fjärde symfoni är inspirerad av en resa till Italien. Han hade tagit intryck av kulturen, människorna, landskapet, konsten. Under resan skrev han hem till sin syster Fanny: ”Den italienska symfonin artar sig bra! Det kommer att bli ett av mina gladaste verk, särskilt sista satsen.” Den är också verkligen italiensk där vi hör den livliga saltarellon, en pardans med anor från sextonhundratalet där den kvinnliga partnern svingas upp i luften. 

I estniska Helena Tulves uttrycksfulla och känsloladdade Anastatica från 2011 är det lätt att föreställa sig hur öknens hetta breder ut sig. Titeln har hon hämtat från en ökenväxt och mycket av inspirationen kommer från sufiska texter av Rumi och Hafiz. 

Kungliga Filharmonikerna dirigeras av Tulves landsmaninna Kristiina Poska. Hon är chefdirigent för Flanderns symfoniorkester och gästar regelbundet orkestrar som Tonhalle-orkestern i Zürich, Camerata Salzburg, Orchestre Philharmonique de Strasbourg och Münchenfilharmonikerna.