I samtliga tre verk står det vokala i centrum, och som sopransolist i två av verken hör vi Alexandra Büchel – en av våra främsta uttolkare av inte minst nutida musik. Under våren är hon aktuell på Norrlandsoperan och gör i den nyskrivna operan Älskarinnorna av Jenny Wilson, som är baserad på Elfriede Jelineks roman med samma namn. 

Vägar, flyktvägar för sopran och slagverk av Ylva Q Arkvik är en triptyk där tematiken kretsar kring det förflutnas fångenskap, längtan att fly bort och att fly till, och magin i det oväntade ögonblickets befrielse. Dikterna är hämtade ur en kommande samling av dramatikern, librettisten och författaren Kerstin Perski. Musiken tar fasta på det drömska i texterna.

Omnia tempus habent, Allt har sin tid, är Arne Mellnäs tonsättning av texten i Predikaren. Skriven för solosopran förmedlas i ord och ton ett trösterikt budskap; det svåra är övergående, så småningom kommer ljuset åter. Verket, som helst bör sjungas i ett rum med stor akustik, uruppfördes i Visby domkyrka av Marianne Mellnäs 1972. 

Jag märker allting av Hans Gefors är en kantat i prolog och tolv satser där skådespelaren Hannes Meidal är recitatör och leder oss genom musiken. Som sångsolist hör vi countertenoren Elias Aaron Johansson. Gefors har satt samman repliker ur Strindbergs vandringsdrama Till Damaskus samt dikter av den spanske 1900-talspoeten Juan Ramón Jimenez. Som musikalisk förebild står barockens kantater, och även besättningen andas barocktradition: recitation, countertenor, en liten kör, två violiner, cello, slagverk och teorb.

I samarbete med Svensk musikvår. Konserten produceras i samarbete med Föreningen Svenska Tonsättare.

Tjajkovskij komponerade sin femte symfoni under några sommarmånader 1888. Han hade på våren klagat över bristande inspiration: ”Är jag utbränd? Inga idéer, ingen lust?” Men den femte blev en vital, känsloladdad och i många avseenden briljant symfoni. Den uruppfördes under tonsättarens ledning i Mariinskijteatern i Sankt Petersburg i november samma år. 

Konserten inleds med svenska Andrea Tarrodis Liguria, musik som tar oss med på en vandring mellan fem små fiskestäder som klamrar sig fast längs klipporna på Italiens nordvästra kust. 

Läs mer om chefdirigent Ryan Bancroft

Sibelius violinkonsert är numera den mest spelade av alla violinkonserter från 1900-talet. Men tonspråket hör det sena 1800-talet till och musiken är varm och lyrisk, dramatisk och melankolisk. Sibelius, själv violinist, skrev möjligen den konsert han själv hade velat spela – om än på en spelteknisk nivå som var skyhögt över hans egen. På så sätt kan man se violinkonserten som ett farväl till ungdomsdrömmarna om en karriär som violinvirtuos. Den hör till de mer utmanande i genren, det är många violinister som vittnat om det.

Den som tar sig an utmaningen är den unga prisbelönade violinisten Maria Ioudenitch. Hon tog 2021 hem förstapristet i prestigefyllda Ysaÿe International Music Competition och samma år även Tibor Varga International Violin Competition. Maria Ioudenitch är född i Ryssland men flyttade vid två års ålder till USA med familjen. 

Tjajkovskij komponerade sin femte symfoni under några sommarmånader 1888. Han hade på våren klagat över bristande inspiration: ”Är jag utbränd? Inga idéer, ingen lust?” Men den femte blev en vital, känsloladdad och i många avseenden briljant symfoni. Den uruppfördes under tonsättarens ledning i Mariinskijteatern i Sankt Petersburg i november samma år. 

Konserten inleds med svenska Andrea Tarrodis Liguria, musik som tar oss med på en vandring mellan fem små fiskestäder som klamrar sig fast längs klipporna på Italiens nordvästra kust. 

Läs mer om chefdirigent Ryan Bancroft