Sök på konserthuset.se

En cello stiger upp i skyn

Det är något magiskt med den. Filharmonikern Marie Macleod talar om Stradivarius-cellon ”Magg” som hon spelar på. Snart hör vi henne som solist i James MacMillans känslosamma cellokonsert.

Magi och mystik. Stradivari, eller Stradivarius, är ett namn med en alldeles särskild aura, vilket är något som alla känner till också långt utanför den del av befolkningen som intresserar sig för klassisk musik.

Cellovärldens motsvarighet till Stradivarius är i allmänhet Montagnana, instrumenten skapade av venetianske Domenico Montagnana vid ungefär samma tid, det vill säga det sena 1600-talet och tidiga 1700-talet. Men också Antonio Stradivari byggde cellor. Medan det runt om i världen finns runt 600 Stradivariusvioliner, existerar det högst ett 50-tal cellor. De är med andra ord verkliga rariteter.

En av dem, den enda i Sverige, finns hos Kungliga Filharmonikerna. Den byggdes 1698 och kallas i modern tid ”Magg”, efter den österrikisk-amerikanske cellisten Fritz Magg som hade den i sin ägo under en lång period: 1956–91.

Kungliga Filharmonikernas solocellist Johannes Rostamo spelar på den sedan några år, och under denna säsong är det kollegan och solocellisten Marie Macleod som använder den. Hon är entusiastisk.

– Den förändrar hela cellostämmans röst. Genom det påverkar den faktiskt stråkklangen hos orkestern som helhet: det är som vid matlagning, med en ny ingrediens förändras också helheten.

– I just ett verk som James MacMillans cellokonsert är den en jättestor hjälp, för det här instrumentet bär tonen på ett sällsynt sätt. Väldigt inspirerande. Det handlar bland annat om en rikedom på övertoner, som ger klangen en sorts vibrerande aura. Magiskt!


johannes_rostamo_1200x832.jpg

Johannes Rostamo å sin sida minns mycket väl tillfället när han för första gången fick känna på instrumentet.

– Jag blev uppringd och man bad mig komma till Konserthuset. Det är något speciellt bara kring namnet ”Strad”, så jag var redan på förhand övertänd. Jag spelade på den ensam i Stora salen, och alla mina redan höga förväntningar överträffades! Det fanns inga hinder.

Vad betyder det egentligen?
– Instrument av den här kalibern brukar man kalla ”gamla damer”, för de kan ha excentriska drag och en starkare vilja än musikern.

”Magg” är inte så?
– Den svarar på allt man önskar! Det kan handla om hur det är att spela en skala, en treklang, eller ett dubbelgrepp: med den cellon är allt så lätt och blir så rent. Den har en fantastisk klanglig balans. Om jag vill spela riktigt svagt, och få fram färger som från en annan värld, så låter det sig göras. Om jag vill spela starkt så att den överröstar hela orkestern, så svarar den på det.

– Det rent spektakulära med den är att alla särdragen finns där, men samtidigt kan man få ut det man själv vill. Jag har aldrig spelat på ett instrument med samma gensvar.

Går det inte att hitta något negativt?
– Nej.

Inget alls?
– Kanske i så fall att det saknas motstånd, för den är så otroligt tillmötesgående.

Magg och Marie_1200x832.png

Marie Macleod skrattar hjärtligt när jag återger den kommentaren från hennes kollega Johannes Rostamo.
– Saknar han motstånd? Men han är från Finland!

Macleod har förstås spelat på cellon tidigare, de båda solocellisterna har ”gemensam vårdnad” om den, men det är nu hon för första gången umgåtts med ”Magg” på heltid, sedan denna säsongs inledning. Vilka är hennes intryck?

– Den är helt fantastisk! Många säger att ”Strad” kan vara svåra, men den här spelar nästan sig själv: den talar! Visst, jag älskar min egen cello, den jag spelar på i vanliga fall, men jag kämpar med den ibland. Det är så fascinerande med den här cellon. Jag upplever salen på ett annat sätt: klangen bär hela vägen.

Ändras ditt eget spel också?
– Jag tror det, men jag vänjer mig fortfarande. När jag spelar väldigt svagt i orkestern med min egen cello får jag anstränga mig för att det ska börja vibrera, men med ”Magg” är allt otroligt jämnt och enkelt. Och man kan utan svårighet få samma färger i alla register. Den här cellon har inga begränsningar alls. Dessutom är den vacker!

I januari 2021 skulle Ryan Bancroft ha dirigerat Edward Elgars Enigmavariationer och ett orkesterverk av James MacMillan. Den konserten blev inställd. Samtidigt upptäckte Marie Macleod en cellokonsert av denne skotske tonsättare, som hon tidigare spelat en cellosonat av. Cellokonserten är tillägnad den legendariske cellisten Mstislav Rostropovitj, som också uruppförde verket 1997. När konserten sköts upp kunde MacMillan-verket bytas ut mot denna cellokonsert.

– Jag tänkte att det vore så fint att spela en solokonsert som den här, där hela orkestern är med. Det är ett fantastiskt verk.

Marie Macleod, som kommer från Storbritannien, berättar att hennes farfar var presbyteriansk präst från Isle of Lewis, med gäliska som förstaspråk (det talas på Irland och i västra Skottland). Det uppstod därigenom också band till musiken: en presbyteriansk psalm, Dunblane Cathedral, finns i cellokonsertens andra sats.

– MacMillan själv är katolik, och cellokonserten handlar om långfredagen och Jesu korsfästelse. Vi spelar den i slutet av mars, precis före påsk, vilket är passande. Och det blir förstås underbart att få spela den på den här cellon, som gestaltar Jesus medan orkestern är massorna.

James MacMillans cellokonsert är musik med starka spänningar. De tre satserna har titlarna The Mockery, The Reproaches och Dearest Wood and Dearest Iron.

– Första och sista satsen är dramatiska men har också inslag av musik av Palestrina. Den andra satsen är otroligt vacker och stämningsfull.
– I slutet av verket hör man i slagverket hur Jesus spikas upp på korset, och samtidigt stiger cellon högre och högre upp i skyn…

— Tony Lundman

Konserter

  • Genre: Kungliga Filharmonikerna

    Brittiskt med berömda musikaliska porträtt och en skotsk cellokonsert.

    Onsdag 30 mars 2022 kl 19.00
  • Genre: Kungliga Filharmonikerna

    Brittiskt med berömda musikaliska porträtt och en skotsk cellokonsert.

    Torsdag 31 mars 2022 kl 18.00 Kan även ses på Konserthuset Play Kan även ses på Konserthuset Play