Sök på konserthuset.se

Judy Garland 100 år

”Det måste brinna”, menar Isabella Lundgren. När hon nu tillsammans med Kungliga Filharmonikerna hyllar sin idol Judy Garland blir det en musikalisk färd genom stjärnans liv och själsliv.

Den ofrivilliga ikonen Judy Garland föddes den 10 juni 1922 i Minnesota. På dagen 100 år senare ger Isabella Lundgren tillsammans med band, Bo Sundström och Kungliga Filharmonikerna en föreställning med musik och berättelser ur Judy Garlands liv. Det är Isabella själv som tagit initiativ till jubileumskonserten.

– Jag upptäckte Judy Garland i Trollkarlen från Oz som sexåring och sedan dess har hon följt mig och varit min stora idol. Hon var på många sätt min ingång till rösten, att använda den som ett instrument. Jag har alltid inspirerats oerhört av hennes unika förmåga att berätta en historia, så att det vibrerar och känns i hela kroppen, säger Isabella Lundgren.
Att få göra konserten på just Konserthusets scen är något som Isabella är väldigt glad över.

– Det här är min favoritscen. Det finns något magiskt över de här rummen som har existerat så länge, som är byggda för att bära en orkester och den här musiken. Jag blir alldeles uppfylld av det. Sen älskar jag Kungliga Filharmonikerna också, det är bara hundra guldstjärnor åt alla håll!
Skådespelaren och sångaren Judy Garland var en av Hollywoods största, men föll offer för sin egen talang. Hennes exceptionella begåvning gjorde att hon blev framknuffad till scenkanten som barn, där hon också blev ständigt bedömd och objektifierad. Som 15-åring ansåg filmbolaget att Judy vägde för mycket och gav henne amfetaminpreparat som bantningsmedel. Det skulle bli början av en tragedi, där år av depression och missbruk till slut tog Judy Garlands liv, alldeles för tidigt.

Isabella Lundgren vill inte göra en kronologisk ”det här är hennes karriär”-konsert, utan det blir snarare en resa genom Judy Garlands liv och själsliv. Det finns många gripande sidor av hennes person som är meningsfulla att ta fram, menar Isabella.

– Hon levde ju ett väldigt brokigt och stökigt liv. Det märks att det fanns en djup kärlek till det hon gjorde, men det fanns också en stor konflikt i det eftersom hon blev framtvingad på scen. Hon gjordes alltid till ett objekt eller en funktion för något stort skivbolag eller filmbolag. Inte ens Judys mamma såg henne som bara en flicka, utan som en kassako som skulle generera prestige och framgång.

Ändå tycks vi alltid dyrka de stora ikonerna. De som har allt som vi också vill ha: respekt, pengar, skönhet, framgång. Men Judy Garland frågade sig ”om jag är en legend, varför är jag då så ensam?”.

– Alla som får allt det där som vi tror att vi vill ha står sedan där djupt ensamma och olyckliga, poängterar Isabella. Det här är något jag fascineras av. Vad längtar de här människorna efter, egentligen?

Isabella återkommer ofta till Judy Garlands drabbande uttryck. Isabella gillar inte det svala och nonchalanta, utan menar att det måste brinna. Och Judy brann hela tiden, hon kunde inget annat.

– När man verkar i en värld som klassisk musik eller jazz så handlar det ofta om att vara bärare av en tradition. Det finns en illusion kring att det inte går att vara personlig samtidigt, men jag tycker inte att det stämmer. Judy bar fram den amerikanska entertainment-traditionen enligt konstens alla regler, men lyckades samtidigt vara djupt unik och personlig. Det är just det som skiljer henne från så många andra från den där eran.

Just det – unik och personlig – är adjektiv som ofta används för att beskriva Isabella Lundgrens sångröst. ”Denna gudabenådade sångerska som är bland det bästa som hänt den svenska jazzscenen. Hon får liksom tiden att sakta ner bara genom att vara” och ”Hon har verkligen en fantastisk röst. Man måste nästan ha den erfarenheten i botten för att kunna sjunga ’så enkelt’”, har det låtit från kritiker.

Den erfarenhet som kritikern syftar på fick Isabella i New York. Hon flyttade över Atlanten som artonåring, där hon studerade och framträdde åren 2006–2010. Hon levde ett fartfyllt liv – innan allt vände. En dag vaknade Isabella upp i en säng och visste inte var hon var. Eller vem som låg där bredvid. Blicken for över tomma flaskor och påsar innan hon till slut möttes av sin egen spegelbild. För första gången på länge såg hon sig själv på riktigt och hon gillade inte den som såg tillbaka på henne i spegeln. Hon bestämde sig där och då för att åka hem till Sverige, bli nykter och studera till präst.

Kan du i någon mån identifiera dig?

– Ja, det finns i alla fall en längtan och smärtpunkt i henne som jag känner igen i mig själv. Jag tror att alla som ställer sig på en scen, utöver det faktum att man vill berätta något, egentligen ropar på hjälp. Se mig, uppskatta mig, älska mig. Det är så lätt att dras med i jakten på ett godkännande som ska komma utifrån. Man får inte riktigt lov att göra upp med sig själv. Judy Garland hade behövt göra det, men hon föddes ju rakt in i det. Hennes längtan efter att vara älskad blev så oerhört destruktiv.

Myten om den lidande konstnären. Måste det vara så?

– Nej! Alla stora konstnärer är orädda på många sätt, man måste våga ge uttryck för det som skaver. Det som är fult och äckligt. Och man måste i alla fall ha någon slags erfarenhet av vad det betyder att känna sig ensam, desperat och panikslagen, för annars kan du inte gestalta det på ett trovärdigt sätt. Men att behöva knarka och supa, bli skuldsatt och vanvårda relationer för att kunna göra meningsfull konst är absolut en illusion. Jag tror att oavsett vad Judy Garland hade haft för liv så hade det där angelägna i henne funnits ändå. Det har inget att göra med att hon tog så många överdoser.

Judy Garland spelade in över 30 filmer och gav ut hundratals sånginspelningar – men skrev inga låtar själv. Kan hennes liv ändå berättas genom musiken?

– Om man lyssnar på hennes diskografi så finns det många beröringspunkter med låtarna hon spelade in och vad de symboliserade i hennes liv. Hon återkom till exempel väldigt ofta till Over the Rainbow. Det finns en inspelning med henne från London precis innan hon dog, där hon verkligen var på gränsen. Hon var utfattig, återigen frånskild, kunde inte sjunga ordentligt och hade i princip förlorat vårdnaden om sina barn. Hon var bara förvirrad, ensam och arg. Då använder hon referensen om regnbågen hela tiden. Hon säger att hon försökte komma över den där jävla regnbågen… men det gick inte. Hon kunde inte. Låtarna hon har gestaltat har blivit en del av hennes eget narrativ och vem hon är.

­— Anna Bjermqvist

Konserter

Det finns inga träffar för detta val