Sök på konserthuset.se

Tonsättarweekend

Tommie Haglund står i centrum för Konserthusets Tonsättarweekend 2019. Hans musik har en alldeles speciell laddning och det är inte ovanligt att lyssnare och musiker världen över vittnar om hur de blivit både rörda och omskakade av upplevelsen.

Tommie Haglund är inte som andra tonsättare. Den egensinniga, djupt personliga och starkt emotionella musiken är egentligen olik allt annat, och ändå inte. För den går direkt in i hjärtat hos många: återkommande är hur nya lyssnare blivit känslomässigt omskakade, och lika djupt rörda som överraskade av den egna reaktionen. I tider då man gärna vill kategorisera och sätta etiketter på fenomen – och på musik – så är Haglund både svårdefinierbar och alldeles självklar och direkt i sitt tilltal.
Själv bär han sina verk inom sig tills de är klara, för att först därefter skriva ner musiken. För hand, med penna och papper. Ja, det gäller även stora orkesterverk, som den symfoni Kungliga Filharmonikerna uruppför under Tonsättarweekend: allt växer till inombords, ofta under en lång period; komponerandet är en sorts inre gestaltning och upplevelse, nedskrivandet av noterna något annat.

Översköljd av kärlek
När Lyssna får en pratstund med honom har en annan festival med hans musik precis avslutats i Helsingborg och Halmstad, där han bor.
– Jag blev verkligen emotionellt utmattad av att höra musik från 30 års
komponerande, men också överväldigad av alla reaktioner från publiken! Det var kärlek som sköljde över mig. Helt vanliga konsertbesökare berättade om hurberörda de blivit – och då är det ändå ingen inställsam musik.
Det är inte första gången din musik ger de här starka reaktionerna, hur kommer det sig tror du?
– Jag har varit lika rörd själv när jag skapat musiken! Jag kan inte förklara det. Det finns stunder då jag känner att musiken är långt bortom mig själv som människa; att det finns en kontakt med något mycket större. I vissa klangområden, vissa landskap, växer musiken till något som känns oändligt och det går inte längre att se horisonten. Och i andra fall kan musiken befinna sig så nära hjärtat att det nästan är blod i den.
– Spela ödmjukt, lyriskt och med värme, sa jag till violinisten Ilya Kaler som var solist i min violinkonsert i Halmstad i oktober. Och det är ledord eller nycklar som är relevanta för all min musik, skulle jag säga.

Vändpunkten Delius
Tommie Haglunds väg till komponerandet är inte den traditionella. Han har till exempel ingen egentlig kompositionsutbildning, utan studerade klassisk gitarr i Århus och för John Mills i London, med vissa kompositionslektioner för Sven-Eric Johanson i Sverige och Eric Fenby i England.
– Jag kan ju skriva till exempel fugor och kontrapunkt i Palestrina-stil. Men när det gäller nutida musik är jag självlärd. Jag var på en del
kompositionsseminarier men det var inget för mig. För mig är det totalt gehörsbaserat. Och musiken kommer inte igenom min censur om den inte låter precis som jag vill.
Det var i London vändpunkten kom, berättar han. Han var 22 eller 23 år, och efter gitarrlektionerna med John Mills brukade man lyssna på musik. En kväll kom Mills hem till Tommie Haglund på middag, i den bostad Haglund då hyrde i London.
– Jag hade börjat komponera när jag var ungefär elva år. På den tiden fick jag lektioner av en dansbandsmusiker. När jag senare kom till London för gitarrstudier och träffade John Mills, visade han mig en helt annan musik. Den där kvällen hade han med sig ett kassettband. Efter middagen skulle vi lyssna, men batterierna var slut i bandspelaren. Han var så angelägen att jag minns att vi tog oss till en bensinmack sent på kvällen för att köpa nya.
Sedan lyssnade de. Det var Delius Violinkonsert med Jean Pougnet som solist och Sir Thomas Beecham som dirigent, en inspelning från 1946.
– Jag blev så tagen. Jag minns när jag hörde klassisk musik första gången, det var i bilen och jag kan ha varit nio år. Mozarts Pianokonsert nr 21, i Melodikrysset. Då fick jag en sån där smäll och bestämde mig för att hålla på med klassisk musik. Samma typ av smäll var det när jag hörde Delius där i London. Då bestämde jag mig på allvar för att bli tonsättare. Jag vill skriva sån här musik, tänkte jag, jag vill inte hålla på med gitarr längre. Jag började läsa allt om Delius, och jag lät John spela in rubbet åt mig. När jag senare gick på konservatoriet plöjde jag Deliuspartitur med Eric Fenby, som ju varit Delius assistent och på diktamen skrev ner musiken åren 1929–34, när Delius var blind och förlamad.
Så valet av ytterligare en tonsättare till festivalprogrammet var givet?
– Ja, för Delius innebar en vändpunkt för mig. Jag kände att allt det som inte fanns hos Beethoven och den traditionen, nämligen en sorts sensuell njutning i nuet, i stället fanns hos Delius. Jag blev bedövad av skönheten.

En ny symfoni
Musiken växer fram långsamt och mödosamt hos Tommie Haglund, verklistan är inte överdrivet stor. Å andra sidan kännetecknas den av hög kvalitet och omisskänlig personlighet.
Händer det någonsin att du tvivlar på det du komponerar?
– Jadå, och då lägger jag bara bort alltihop. Läser Kalle Anka eller någonting, jag har ju flera meter med allt som tecknaren Carl Barks gjort. Eller också läser jag något tyngre, som Swedenborg, Borges eller Hölderlin. Men gärna Kalle Anka!
Den nyskrivna symfonin, hans allra första symfoni, uruppförs av Kungliga
Filharmonikerna den 28 mars. Haglund säger att det är det mest omfattande verk han skrivit, och känslomässigt mycket laddat.
– Det är förstås svårt att säga så mycket innan symfonin spelats av
orkestern. Men när vi spelat igenom musiken med vänner, på piano, har de varit alldeles skakade. Elisabet och Jocke (dirigenten Joakim Gustafsson) spelade fyrhändigt och jag hjälpte till med vissa ackord. När det var över ville Jocke inte prata. Han kunde inte prata.
Du och din fru Elisabet arbetar tillsammans och hon brukar skriva rent musiken.
– Ja, och hon är också som ett lackmuspapper för mig. Hon är den enda
människa jag visar musiken för medan jag håller på och den ännu tar form. Jag märker om hon tycker att den är något att ha. Om hon är tveksam får jag en tankeställare, men det kan också sluta med att jag ändå gör som jag tänkt först.
Från svensk horisont kanske man jämför dig med Allan Pettersson? Jag tänker då bland annat på den emotionella kraften i musiken.
– Det är möjligt och det har förekommit. Men jag känner mig inte lika ”olycksbådande”, som en engelsk eller amerikansk recensent skrev en gång när han gjorde just jämförelser med Pettersson.
Känner du själv någon samhörighet?
– Du, jag har faktiskt aldrig sett ett Pettersson-partitur. Jag har hört ett par tre av symfonierna, men aldrig haft honom för öronen. Det kan finnas en befryndning, men det kommer inte från mig och har aldrig varit avsiktligt. En del skriver att min musik låter ”skandinavisk”, men vad är det egentligen? Jag kan förstå det med Grieg, när det finns folkmusik, men att till exempel säga att Per Nørgård låter skandinavisk? Eller Sibelius? Nej, det är inte rimligt. Kanske handlar det om att det finns ett allvar i musiken, men det gör det ju å andra sidan också hos en Bruckner.

Många solister
Efter den nyligen avslutade festivalen i hemtrakterna väntar nu Tonsättarweekend i Stockholm. Under tiden fortsätter Haglunds musik att erövra musiker och lyssnare världen över. Det är till exempel få samtida tonsättare förunnat att ha fått uppleva så många olika solister ta sig an sina solokonserter. När den ryske stjärnviolinisten Ilya Gringolts nu kommer att vara solist i violinkonserten Hymnen an die Nacht blir han den tredje. Och näst på tur är israeliske Shlomo Mintz...
Likaså har cellokonserten Flaminis aura lagts till repertoaren av flera framstående cellister: armeniske Narek Hakhnazaryan, solist i Tonsättarweekend, blir den fjärde cellisten att ta sig an den hyllade konserten. Vid festivalen medverkar också bland andra dirigenten Tobias Ringborg, sopranen Miah Persson, Gringolts Quartet – och gitarristen och gode vännen John Mills, han som var högst bidragande den där kvällen i London när Tommie Haglund bestämde sig för att bli tonsättare.

— Tony Lundman

Kommande konsert

  • Genre: Kungliga Filharmonikerna

    Nyskriven symfoni av Tommie Haglund i invigningen av Tonsättarweekend.

    Torsdag 28 mars 2019 kl 19.00
  • Genre: Kungliga Filharmonikerna

    Flaminis Aura är en cellokonsert som inte liknar något annat.

    Lördag 30 mars 2019 kl 15.00
  • Genre: Kammarmusik

    Bland andar och själar i festivalens final.

    Söndag 31 mars 2019 kl 15.00