Sök på konserthuset.se

Tonsättfestival 2019

George Benjamin är årets profil i Tonsättarfestivalen. Han är ett av de främsta exemplen på den engelska musikens renässans i vår tid, uppmärksammad bland annat för sina fantastiska operor.

Det är slående. När George Benjamin kommer till Stockholm under hösten blir han den fjärde brittiska tonsättaren som inom ett årtionde står i centrum för den årliga internationella tonsättarfestivalen.

Thomas Adès var 2009 den hittills yngsta bland festivalens tonsättarprofiler, han följdes av Oliver Knussen 2016, Thea Musgrave 2018 och nu George Benjamin 2019. Före dessa fyra var det bara Michael Tippett, som tillhörde samma generation som Benjamin Britten och var 1997 års tonsättare.
Nu talar statistiken för en renässans för den brittiska konstmusiken, vilket ändå är märkligt för ett land som i början av 1900-talet hånfullt kallades för ”das Land ohne Musik” (landet utan musik) av en tysk författare, med hänvisningen till att den sista internationellt kända tonsättaren med brittiskt ursprung var Henry Purcell, verksam på 1600-talet.

Nu går det inte ens att tänka tanken, så pass levande har det brittiska konst-
musiklivet varit under senare år, både på den nationella och internationella scenen. Ändå är det svårt att peka ut någon stilistisk eller estetisk egenskap som uttrycker den nya musikens ”brittiskhet”, på samma sätt som man skulle kunna ha gjort – till exempel – under Brittens och Tippetts tid. När jag ringde George Benjamin för att gratulera honom till utnämningen som Konserthuset tonsättarprofil 2019, så erkänner han att hans nationalitet nog inte har den minsta betydelse för hans musik.

– Landet må vara väldigt bra för ny konstmusik, svarar han, fast det är svårt att upprätthålla positiva bilder av Storbritannien just nu, tillägger han med ett nervöst skratt och hänvisar till Brexit och den politiska förvirring som landet drabbats av. I min musik känner jag mig i stort sett helt utan nationella gränser.

Ett snabbt ögonkast på George Benjamins schema för 2019 bekräftar att intrycket stämmer med verkligheten. Givetvis är han berömd på hemmaplan
där han för två år sedan blev adlad till ”Sir George”, men hans musik är ständigt på vift. Operan Written on Skin delar plats med John Adams Nixon in China som den mest iscensatta operan komponerad efter andra världskriget och sätts nu upp i Tyskland och Kanada. Hans opera Lessons in Love and Violence hade urpremiär på Royal Opera House London 2017 och sätts nu upp i både Hamburg och Lyon.

Under hösten blir Benjamin den första brittiska tonsättaren som får ta emot Venedigbiennalens Guldlejonet, bland föregångarna finns Berio, Kurtág och Boulez. Han övertar i år också den sistnämndes roll som konstnärlig ledare för Luzernfestivalens Academy. Med Boulez delar Benjamin också någonting mycket större: deras lärare. Det var Olivier Messiaen som släppte fram den unge Boulez i efterkrigstidens Paris. Samma Messiaen som trettio år senare tog emot den 16-årige Benjamin som blev en av hans sista elever.

Till de främsta egenskaperna som man associerar med Benjamins musik finns en slags gränslöshet. Redan med sitt första stora orkesterverk, Ringed by the Flat Horizon, som blev storsuccé vid Promsfestivalen 1980, upptäckte många kritiker att Benjamins talang var av ett helt annat slag än det vanliga. Han blev aldrig frestad av den extrema atonaliteten som präglade så mycket konstmusik på den tiden, men inte heller är hans musik tonal på något sedvanligt sätt. Snarare verkar han skapa nya tonaliteter ur de musikaliska element han använder sig av.

Man lyssnar förväntansfullt, som om precis vad som helst kan hända, samtidigt som det alltid slår en att det som faktiskt händer i musiken är precis det enda som kunde ha hänt. På så sätt bygger Benjamins musik en bro mellan frihet och nödvändighet.

Egenskapen präglar genomgående Benjamins skapande, samtidigt som stilen har förändrats från den harmoniskt inriktade musiken från 80-talet, till 90-talets mer polyfoniska stil. Oavsett vad man lyssnar på, till exempel den fromsinta Duet för piano och orkester, eller den våldsamma Palimpsests, får man alltid samma intryck av att komma i närkontakt med musikens innersta väsen. Benjamins dramatiska förmåga, som är påtaglig i de framgångsrika operorna, går att spåra till hans sätt att med en blandning av skönhet och logik släppa lös de starka dramatiska krafterna.

– Mitt enda mål som tonsättare är att min musik ska vara vacker, säger Benjamin som om det vore det enklaste av saker. Hur han lyckats kan vi höra vid Konserthusets Tonsättarfestival i november.

— Guy Dammann

Kommande konsert

Det finns inga träffar för detta val