Tonsättarweekend

Den svenska tonsättaren Lisa Streich har – nästan utan att vi lagt märke till det på hemmaplan i Sverige – blivit allt mer omtalad internationellt. Och nej, det är ingen överdrift att påstå det. Hennes karriär tycks ha pågått i det svenska musiklivets döda vinkel, i synnerhet i Tyskland. Se bara vilka aktuella verkbeställare som finns i ”orderboken”: Berlinfilharmonikerna, NDR Elbphilharmonie-orkestern, Ensemble Intercontemporain – den franska ensemble som tilldelades Polar Music Prize 2022, och franska stråkkvartetten Quatuor Diotima – som vi mött flera gånger i Konserthuset.

Kungliga Filharmonikerna har spelat Lisa Streichs musik vid ett tillfälle: i
september 2022, då Ryan Bancroft dirigerade verket Segel vid säsongs-
öppningen. Hennes kammar- och körmusik har däremot förekommit vid några ytterligare tillfällen på senare år.

Med Tonsättarweekend 2024 blir det alltså ändring på den saken, och all uppmärksamhet fästs på Lisa Streichs musikskapelser. Hon kommer från Norra Råda i Värmland, men arbetar som vi sett i hög grad internationellt. Det var först när hon som 19-åring kom till Berlin som det gick upp för henne att det ens fanns ”kvinnliga tonsättare”, och att det var möjligt att bli en av dem. Resten är, som man säger, historia. Också hennes utbildningsväg speglar den internationella utblicken: Berlin, Stockholm, Salzburg, Paris och Köln.

”Lisa Streich har en egen röst”, säger Alan Gilbert, chefdirigent vid
Elbphilharmonie och Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. ”Musikerna förstod omedelbart kvaliteten i hennes musik och uppfattade den som speciell.”

Ja, den är speciell, och det gäller även notbilden – som i förstone kan te sig mycket utmanande för musiker, men som efterhand faller på plats och blir en träffsäker karta över det ljudande.

Hon tycker om att arbeta med udda ljudkällor och musiken kan ibland lägga sig nära naturens eller stadens ljudvärldar: komponerandet blir till ett slags ”ljudregi”, snarare än någon typ av romantiskt, subjektivt berättande. Det uppstår visuella intryck ur de egenartade ljud hon framkallar – också med en överlag traditionell orkesterapparat. Hon ser det som att hon skulpterar med en orkester eller ensemble, och hon kan själv uppfatta ljudens rörelser som en sorts koreografi som bjuder in inte bara lyssnaren utan också åskådaren.

— Tony Lundman