Víkingur Ólafsson

Isländske Víkingur Ólafsson är en av världens just nu hetaste pianister. The New York Times myntade smeknamnet Islands Glenn Gould och hans inspelningar blir överösta med femstjärniga recensioner. Nu kommer Víkingur Ólafsson till Konserthuset Stockholm för att spela Bachs Goldbergvariationer, ett verk som ligger honom varmt om hjärtat. Han har berättat om det i flera intervjuer.

”För mig är det utan tvekan det största pianoverk som någonsin skrivits. Det visar vad man kan göra med ett väldigt begränsat material. Det var Bachs talang. Att kunna ta något så litet som en atom och bara bygga och bygga och bygga tills man känner att det är precis som rymden, oändligt.”, har han sagt i en intervju.

Goldbergvariationerna utgavs första gången 1741, skrevs ursprungligen för cembalo och består av 32 delar. En inledande och en avslutande aria, och däremellan 30 variationer av materialet som presenterades i inledningen. Stycket har fått sitt namn efter Johann Gottlieb Goldberg, som tros ha varit den förste att framföra verket.

”Varje gång jag återvänder till stycket så känns det som att jag hör det för första gången, även om jag har spelat det många gånger. När man spelar det för en publik händer något, ett slags gemenskap uppstår mellan mig, publiken och Bach. En vacker treenighet bildas. Det är svårt att beskriva. Det känns inte som ett musikstycke, mer som en happening, en händelse. Verket är så komplext och det finns så många saker att göra med det som tolkare, det är omöjligt att bli uttråkad.”

Båda Víkingur Ólafssons föräldrar är musiker: mamman pianist och pappan tonsättare. Steinway-flygeln som stod hemma var den viktigaste leksaken under uppväxten och han visste tidigt att han ville bli pianist. Goldbergvariationerna har han lyssnat på sedan han var 13 år, och just Bach har han i en intervju beskrivit som musikhistoriens största poet.
”Beethoven tar oss in i sin värld men Bach ger oss utrymme att utforska vår egen värld. Han skrev inte om sitt eget lidande, han skrev om hela mänskligheten. Till slut måste man inse att han utan tvekan var musikhistoriens största poet.”

Ólafssons pianospel beskrivs ofta som varmt och intimt. Han har onekligen lyckats tillföra något alldeles särskilt, i en värld som knappast saknar Bach-tolkningar.

Kanske beror det på hans sätt att se på den närmare 300 år gamla musiken: ”Jag ser all musik som samtida musik, jag gör ingen skillnad. Vi kan inte veta hur Bach spelade sin musik, vi kan inte ens föreställa oss. Tänk på tiden han levde i. Allt, även tiden själv, måste ha känts så annorlunda. Varje ton vi spelar var som helst, när som helst, är en omtolkning. Eftersom vi återskapar musiken är den uppenbarligen samtida. Det är ny musik.”

Vi tenderar att tänka på Bach som något storslaget, men Ólafsson menar att den bilden riskerar att stå i vägen för lyssnandet. Han själv ser variationerna som korta noveller, snarare än delar av en episk roman.

”Jag gillar inte att lyssna på musik på det sättet. Många ser Bach på bara ett sätt, som den här seriösa och heliga tonsättaren, men jag tror att man måste komma ihåg att det finns otroligt många olika sidor av Bachs musik. Visst, Goldbergvariationerna är ett enda verk, men egentligen består det av 32 olika stycken. 32 historier som behöver berättas, även om de är sammanbundna av samma material, musikaliskt sett. Med ackorden som finns i den inledande arian skapar Bach 30 olika världar.”

Ólafsson har ägnat många år åt att forma sin egen bild av Bach, att försöka förstå hans strukturer och hitta den rätta balansen. Efter sex års studier på prestigefyllda Juilliard i New York flyttade Ólafsson till Oxford där hans fru studerade. Det var under dessa tre år som han menar att han hittade sin egen röst. Det var också där han verkligen började spela, lyssna och tänka på Bach. Han har beskrivit det som att Bach blev hans lärare. Bachs partitur innehåller inte några uttömmande instruktioner – han lämnade få dynamiska, tempo- eller fraseringsangivelser. Men det är i det tomrummet som Ólafsson hittar utrymme för inspiration.

”Jag försöker spela honom på ett tredimensionellt sätt, ge liv åt polyfonin, som en teaterregissör som kontrollerar tre eller fyra rollfigurer samtidigt. Man måste se till att de alla är vid liv, även när de har olika roller. Bachs musik är ren och skär struktur. Man måste själv fylla den med färg och se till att proportionerna är rätt.”

— Anna Bjermqvist