Johannes Brahms våndades länge inför tanken på att skriva symfonier. Beethoven var den stora förebilden och samtidigt en närmast förlamande närvaro: Brahms talade om känslan av att ha ”en gigant som Beethoven flåsande i nacken”. När den fjärde och sista symfonin stod färdig 1885 hade han sedan länge funnit sin egen väg inom traditionen.

Redan i första satsen hörs ett av Brahms kännetecken: hur ett enkelt motiv kan omformas och utvecklas till ett rikt musikaliskt förlopp. Den inledande, suckande rörelsen mellan fallande och stigande toner sätter sin prägel på satsen. Efter det mörkare och eftertänksamma Andante moderato följer symfonins mest utåtriktade sats, energisk och kraftfull.

Finalen är symfonins formmässiga höjdpunkt. Här blickar Brahms ända tillbaka till barocken och bygger en passacaglia: ett återkommande tema ligger till grund för ett trettiotal variationer. Temat har sitt ursprung hos Johann Sebastian Bach, men i Brahms händer växer det till en dramatisk final med ständigt skiftande uttryck. Symfonin slutar inte i triumf utan håller fast vid e-mollets mörker ända till de kraftfulla slutackorden.