Tonsättarfestival med Sir James MacMillan

Årets Internationella tonsättarfestival i Konserthuset ägnas den skotske tonsättaren James MacMillan. Hans musik kombinerar rå emotionell kraft med andlig koncentration, grundad i hans katolska tro. 

Ofta söker sig MacMillan tillbaka till traditionell skotsk musik och kultur, och tondikten The Death of Oscar bygger på en av legenderna om den keltiske poeten Ossian. De uråldriga berättelserna har haft stort inflytande på bilden av Skottland och inspirerade bland annat Mendelssohn-Bartholdy när han skrev Hebriderna, och Goethe i Den unge Werthers lidanden.

Trombonkonserten pendlar mellan mörker och ljus, dansanta episoder och meditativ ro. Den är stundtals oerhört vacker, och gripande. MacMillan komponerade den till minne av barnbarnet Sara Maria MacMillan som dog endast fem år gammal i en obotlig hjärnsjukdom.

Sin starka katolska tro delar James MacMillan med Olivier Messiaen (1908–92), och i bådas musik finns andligt meditativa inslag. Messiaens Les offrandes oubliées, De glömda offergåvorna, hans allra första publicerade orkesterstycke har undertiteln Méditation symphonique, symfonisk meditation. Musik där Messiaen ger oss sin egen glimt av evigheten.  

Konsert för orkester, med titeln Ghosts, är Kungliga Filharmonikernas sambeställningsverk till festivalen. Verket uruppfördes för några månader sedan i London. The Guardian skrev om ”ett anmärkningsvärt effektfullt verk” och om ”energi och spännande dramatik”. Titeln Ghosts är en referens till Spöktrion av Beethoven, och med tanke på att musiken ”tycks hemsökas av andra, äldre musikaliska andar och minnen”, som MacMillan uttrycker det.

Läs vår intervju med James MacMillan

Läs mer om chefdirigent Ryan Bancroft

Årets Internationella tonsättarfestival i Konserthuset ägnas den skotske tonsättaren James MacMillan. Hans musik kombinerar rå emotionell kraft med andlig koncentration, grundad i hans katolska tro. 

Konserten inleds med en uvertyr: Eleven. Musik med sporttema, inspirerad av de lokala fotbollslagen i East Ayrshire i Skottland där MacMillan växte upp. Eleven – elva – är antalet spelare i ett lag och här bygger mycket i musiken på talet elva. Stycket börjar med ljudet av en domares visselpipa och fram tonar också melodier som vi känner igen från fotbollssånger. 

Kärnan i den uttrycksfulla andra violinkonserten är ett enkelt tema med bara tre toner som spelas pizzicato i inledningen. Som ofta i MacMillans musik finns danslika inslag, men också melankoliska partier som plötsligt kan spricka upp och släppa in ljus, likt gläntor i en mörk skog. Solist är den prisade svenska violinisten Ava Bahari.

I den korta One för kammarorkester är atmosfären idyllisk med enkla folkmusikinspirerade melodier. Tryst har starka inslag av skotsk folkmusik, men också av annan musik som varit viktig för honom. Tryst kan avse en hemlig mötesplats för älskande par, men lantbrukare i Skottland använder ofta ordet om en plats där djuren samlas, en ”trysting place”. Här använder MacMillan Tryst för att beskriva en mötesplats för musik som står honom nära. 

Svenska Kammarorkestern gästspelar under ledning av Brett Dean, som själv var föremål för tonsättarfestivalen i Konserthuset 2011, men också är internationellt verksam som dirigent. 

Läs vår intervju med James MacMillan

Årets Internationella tonsättarfestival i Konserthuset ägnas den skotske tonsättaren James MacMillan. Hans musik kombinerar rå emotionell kraft med andlig koncentration, grundad i hans katolska tro.  

Ofta söker sig MacMillan tillbaka till traditionell skotsk musik och kultur, och tondikten The Death of Oscar bygger på en av legenderna om den keltiske poeten Ossian. De uråldriga berättelserna har haft stort inflytande på bilden av Skottland och inspirerade bland annat Mendelssohn när han skrev Hebriderna, och Goethe i Den unge Werthers lidanden.

Trombonkonserten pendlar mellan mörker och ljus, dansanta episoder och meditativ ro. Den är stundtals oerhört vacker, och gripande. MacMillan komponerade den till minne av barnbarnet Sara Maria MacMillan som dog endast fem år gammal i en obotlig hjärnsjukdom.

Den starka katolska tron delar James MacMillan med Olivier Messiaen (1908–92), och i bådas musik finns andligt meditativa inslag. Messiaens Les offrandes oubliées, De glömda offergåvorna, hans allra första publicerade orkesterstycke har undertiteln méditation symphonique, symfonisk meditation. Musik där Messiaen ger oss sin egen glimt av evigheten.  

Konsert för orkester, med titeln Ghosts, är Kungliga Filharmonikernas sambeställningsverk till festivalen. Verket uruppfördes för några månader sedan i London. The Guardian skrev om ”ett anmärkningsvärt effektfullt verk” och om ”energi och spännande dramatik”. Titeln Ghosts är en referens till Spöktrion av Beethoven, och med tanke på att musiken ”tycks hemsökas av andra, äldre musikaliska andar och minnen”, som MacMillan uttrycker det.

Läs vår intervju med James MacMillan

Läs mer om chefdirigent Ryan Bancroft

Årets Internationella tonsättarfestival i Konserthuset ägnas den skotske tonsättaren James MacMillan. Hans musik kombinerar rå emotionell kraft med andlig koncentration, grundad i hans katolska tro. För honom är musikupplevelser en möjlig källa till insikter och kontakt med något fantastiskt, livsförändrande och upphöjt.

Vid sidan av sin betydande produktion av orkesterverk och körstycken har MacMillan också en fantastisk katalog av kammarmusikverk. För brasskvintett hör vi den suggestiva, ibland mörkt målande Adam’s rib, och Exsultet där kvintetten är förstärkt med slagverk. Titeln Exsultet är hämtad ur en hymn från 300-talet som förkunnar påsken, och Kiss on Wood, i version för cello och piano, är en fridfull meditation över långfredagens verser.

Cellosonaten med bitvis dansanta inslag består av en sats men sju delar utformade som en palindromformad båge. MacMillans musik knyter ofta an till andlighet, tro eller litterära skrifter från olika tider, men om sin tredje stråkkvartett säger han: ”Det är bara toner och inget annat”. Likväl är det musik som verkar i gränslandet mellan det fysiska och det eteriska, mellan ljud och tystnad.

Läs vår intervju med James MacMillan