Ett vänporträtt

Åttiofem år gammal kommer han något framåtlutad och med fasta steg in på podiet för att leda Beethovens nionde symfoni. Han utstrålar energi och koncentration och, faktiskt, ungdom. Den välkända luggen hänger som vanligt, det lilla leendet av glädje inför uppgiften finns kvar. Herbert Blomstedt är alltjämt den engagerande mästare han varit i decennier.    

Man talar om det finska dirigentundret, Herbert Blomstedt är själv ett svenskt dirigentunder. Det visste vi ingenting om, han och jag, när vi samtidigt kom in i musiklärarklassen vid Kungliga Musikhögskolan hösten 1945. Han var 18 år, jag 19, vi blev goda vänner. Vi spelade fiol och piano tillsammans ibland, vi gick och åt kruska och andra nyttigheter på Frisksportrestaurangen vid Norrmalmstorg. 

Mycket snart visade han lejonklon. Herberts musikaliska bakgrund var bred – fin violinist, bra pianist, god sångare. Hans fokusering på studierna var total. Medan jag även ägnade mig åt arbete för elevkåren intensivstuderade Herbert: tog sina tre examina som kyrkomusiker och musiklärare på fyra år och fyllde sedan på med en fil. kand. i Uppsala och dirigentstudier för Tor Mann.     

Ganska snart hade han upptäckt att det var dirigent han ville bli. Med sin breda utbildning kom han att bli rätt unik i detta omsusade yrke – han hörde inte till dem som steg upp från en orkesterpult eller ut ur en pianistkarriär. Hans perspektiv på musik är både djupt och brett. Från sin far, den stränge adventistpastorn, har han ärvt allvar, tankekraft och viljestyrka, från sin mor, den varmhjärtade konsertpianisten, har han fått värme, glädje och omtänksamhet.

Därtill kommer att Herbert har en förmåga till koncentration som är få förunnad. Jag kom den nära, då vi 1951 studerade dirigering tillsammans i Salzburg. Där hade Herbert som lärare en maestro som betytt mycket för honom – Igor Markevitch. Här utvecklade han sin klara och uttrycksfulla dirigentstil.    

Herbert är en djupt kristen person, och sin förankring i Adventkyrkan har han alltid visat öppet. Rakryggat begär han att orkestrar världen över ska ta hänsyn till att han aldrig repeterar på lördagar. Och det har de gjort, alltsedan hans första tjänst i Norrköping 1954–62. Förmånen att få spela med denne dirigent har övervägt.

Under Herberts sista år i Norrköping kom vi att samarbeta, jag var intendent i en nyinrättad liten administration. Där såg jag hur han gladde sig åt arbetet, hur han växte som dirigent. Att han var på rätt plats i livet rådde det inga tvivel om. Från de 30 musikerna på det lilla podiet i Hörsalen har han gått vidare till att bli vårt lands genom tiderna internationellt mest framgångsrike orkesterdirigent.   

Ett drag hos Herbert, som kanske var mer påfallande när han var yngre, är att han har en stor pedagogisk begåvning. Den visar sig i hans repetitionsarbete, den betydde mycket när han ledde skolkonserter i Norrköping och Lördagsmusik i Konserthuset, den var avgörande för Herbert under hans år (1961-71) som professor i dirigering vid Kungliga Musikhögskolan.   

I Stockholms Konserthus hade Herbert gjort en sensationell debut 1954, och med Kungliga Filharmonikerna ledde han under 1960-talet närmare 150 konserter, tidvis kom han att fungera som en inofficiell chefdirigent. Här breddade och fördjupade han sin repertoar. Från grundpelarna Bach-Beethoven-Brahms-Bruckner gick han vidare mot både klassisk och modern musik.   

Redan nu hade han fattat tycke för Carl Nielsen och Berwald, och det var han som uruppförde Ingvar Lidholms Poesis när Kungliga Filharmonikerna 1964 fyllde 50 år [räknat från orkesterns ”återstart” 1914]. På sin debutkonsert dirigerade han Hindemith, och 1964 ledde han Stravinskys Våroffer i Konserthuset. Därpå tog han med detta verk på orkesterturné till Oslo och flera svenska städer. En utmaning för orkestern, klokt både för musiklivet och för dirigenten!

Vi ser nu fram mot att i april [2013] få möta den ständigt unge gamle mästaren och vännen i Beethovens fyra och Carl Nielsens femma, ett typiskt väl genomtänkt Blomstedt-program, där han ställer klassisk balans mot trotsig nordisk kraft. Vi kan se fram mot en stor musikupplevelse. Välkommen, Herbert!

— Bengt Olof Engström