Fallet Bruno Walter
Bruno Walter dirigerade orkestern vid en rad tillfällen mellan 1929 och 1950.
Tyske Bruno Walter (1876–1962) var en av de ledande dirigenterna i världen under första halvan av 1900-talet. Inte minst är han berömd för sina tolkningar av Gustav Mahlers musik. Walter arbetade också tillsammans med Mahler kring sekelskiftet 1900, och han dirigerade de postuma uruppförandena av både Das Lied von der Erde och Symfoni nr 9.
Bruno Walter var nyutnämnd chefdirigent för Gewandhausorkestern i Leipzig när han debuterade med Konsertföreningens orkester i Konserthuset den 2 oktober 1929, följt av ytterligare en konsert två dagar senare.
Vid det första programmet framfördes Richard Strauss Don Juan, Mozarts Eine kleine Nachtmusik och avslutningsvis en riktig Walter-specialitet, Mahlers Symfoni nr 1 "Titan". Vid programmet den 4 oktober 1929 dirigerade han Ernest Blochs Concerto Grosso nr 1, Haydn Symfoni nr 86 D-dur och Brahms Symfoni nr 2.
Bruno Walter återkom sedan till Stockholm vid en lång rad tillfällen, ofta med wienklassisk repertoar och en hel del Brahms. Han dirigerade Konsertföreningens orkester 1936 (2 konserter), 1938 (tre konserter, bland annat Mahlers Symfoni nr 2 ”Uppståndelsesymfonin”), 1946 (fyra konserter) och 1950 (tre konserter).
Vid en av konserterna 1938 var Bruno Walter även pianosolist i Mozarts Pianokonsert nr 20. Det programmet innehöll även svensk musik: Kurt Atterbergs Ballad och Passacaglia över ett tema i svensk folkton.
Vid sina sista framträdanden i Konserthuset, i september 1950, dirigerade Bruno Walter ett program helt ägnat Brahms musik: Tragisk uvertyr, Schicksalslied och Ein deutsches Requiem.
Walter emigrerade till USA 1939 och från 1941 var han inte minst verksam vid Metropolitanoperan, där han kom att leda ett 80-tal föreställningar.