Violinkonserten

Jean Sibelius Violinkonsert har framförts 117 gånger i sin helhet med Kungliga Filharmonikerna. Första gången var 16 april 1914 med Julius Ruthström som solist och Erich Ochs som dirigent. Sibelius dirigerade violinkonserten med Kungliga Filharmonikerna vid ett tillfälle: den 24 mars 1924. Även den gången var Julius Ruthström violinsolist. Vid samma konsert dirigerade Sibelius sin Symfoni nr 1 och uruppförandet av Symfoni nr 7. 

Jean Sibelius

Violinkonsert d-moll op 47 (1904/rev. 1905)

Allegro moderato
Adagio di molto
Allegro ma non tanto

Speltid ca 31 min

Violinkonserten från 1904/05 brukar kallas Sibelius sista större verk för orkester i nationalromantisk stil, men här då även parat med en genre – solokonserten – som av tradition präglas av utåtriktat virtuoseri. Sibelius, själv violinist, skrev möjligen den konsert han själv hade velat spela – om än på en spelteknisk nivå som var skyhögt över hans egen. På så sätt kan man se violinkonserten som ett farväl till ungdomsdrömmarna om en karriär som violinvirtuos. Den hör till de mer utmanande i genren, det är många violinister som vittnat om det.

Hustrun Aino Sibelius har berättat om det inspirerade arbetet som pågick dag och natt kring vintern 1903–04.

”Janne har stått i brand hela tiden (och jag med!), och även denna gång har det igen varit embarras de richesse, för mycket att välja på. Han har blivit ansatt av en sådan myckenhet av motiv att han helt bokstavligen har varit snurrig i huvudet. Han vakar nätterna igenom, spelar underbart vackert, kan inte slita sig loss från de bedårande tonerna – han har så många idéer att det verkar helt otroligt.”

Ja, inspirerat komponerande, men verkets liv på konsertestraderna började inte bra. Ursprungligen var den tänkt för den vid tiden erkände virtuosen Willy Burmester. Men Sibelius var i vanlig ordning i penganöd och premiären fick skyndas på, vilket gjorde att Viktor Novácek i stället uruppförde den i februari 1904. Novácek hade inte lång tid på sig att lära in det svåra solopartiet, och uruppförandet blev heller ingen större succé. Kritiker talade bland annat om att Sibelius ”gett efter för konventionell virtuositet”.

Efter det nedslående uruppförandet 1904 bestämde sig Sibelius för att revidera och strama upp verket. Hösten 1905 i Berlin spelades violinkonserten i den slutgiltiga versionen, då med Karl Halir som solist och Richard Strauss som dirigent. Burmester – som initierat beställningen och ursprungligen blivit lovad uruppförandet, och som kallat den ”mästerlig” när han såg partituret men bara bett om extra tid att öva in den – fick därmed för andra gången se sin konstnärliga stolthet sårad. Det skulle för övrigt också bli en tredje gång: när den reviderade violinkonserten publicerades var den tillägnad Ferenc von Vecsey, den då 12-årige ungerske violinist som tidigt plockade upp den på repertoaren, och som för övrigt även framförde den med Kungliga Filharmonikerna vid några tillfällen kring 1920. Och, det behöver kanske knappast sägas: Burmester framförde aldrig någonsin verket.

Men sedan började segertåget i världen: Sibelius violinkonsert är numera den mest spelade av alla violinkonserter från 1900-talet (även om man förstås kan hävda att tonspråket hör det sena 1800-talet till). 

Musiken är varm och lyrisk, dramatisk och melankolisk. Den första satsen är brett anlagd – lika lång som de båda andra tillsammans (i originalversionen var den ännu längre). Solisten träder genast in i handlingen till läckert susande stråkar, och solostämman är sedan fylld av utmanande virtuoseri. Satsen innehåller två solokadenser: den första infaller tidigt, medan den andra och mest glansfulla är centralt placerad i satsen.

Den långsamma mittsatsen sjunger uttrycksfullt i romantisk stil, ofta med solisten innerligt vilande mot den flämtande orkestern. Men det är ingen musik som förlorar i dramatik ens här, och emellanåt sveper hela orkestern fram i breda vågrörelser.

”En polonäs för isbjörnar” har finalen kallats av den brittiske musikforskaren Donald Tovey. Möjligen var det vad han såg framför sig vid den studsande och måhända lite folkmusikartade musiken som här leks fram. Violinisten dansar mot orkesterns envetna rytmer – det är som besvärjelser, menade Sibelius levnadstecknare Erik Tawaststjerna – och ett tätt samspel mellan orkester och solist karvas fram i den effektfulla och intensiva musiken.

— Tony Lundman

Följande har varit solister i violinkonserten med Kungliga Filharmonikerna:

• Julius Ruthström 2 gånger (dirigenter Erich Ochs och Jean Sibelius)
• Richard Burgin 1 gång (dirigent Georg Schnéevoigt)
• Carl Flesch 1 gång (dirigent Georg Schnéevoigt)
• Ferenc de Vecsey 3 gånger (dirigenter Nils Grevillius, Walhter Meyer-Radon, Adolf Wiklund)
• Ernst Törnqvist 1 gång (dirigent Adolf Wiklund)
• Efrem Zimbalist 1 gång (dirigent Albert Coates)
• Kerttu Wanne 1 gång (dirigent Nils Grevillius)
• Guila Bustabo 3 gånger (dirigenter Olav Kielland, Dean Dixon)
• Emil Telmányi 4 gånger (dirigenter Fritz Busch, Carl Garaguly)
• Anja Ignatius 4 gånger (dirigenter Tor Mann, Sixten Ehrling)
• Georg Kulenkampff 1 gång (dirigent Carl Garaguly)
• Endre Wolf 10 gånger (dirigenter Carl Garaguly, Sten Frykberg, Sixten Ehrling, Paavo Berglund)
• Ginette Neveu 2 gånger (dirigent Carl Garaguly)
• Charles Barkel 3 gånger (dirigent Tor Mann)
• Josef Grünfarb 3 gånger (dirigent Sten Frykberg, Carl Garaguly)
• Camilla Wicks 5 gånger (dirigenter Sixten Eckerberg, Dean Dixon)
• David Ojstrach 1 gång (dirigent Sixten Ehrling)
• Gunnar Barter 4 gånger (dirigenter Carl Garaguly, Hans Schmidt-Isserstedt, Sixten Ehrling, Jorma Panula)
• Erich Gruenberg 1 gång (dirigent Tor Mann)
• Fredell Lack 2 gånger (dirigent Nils Grevillius)
• Oleg Kagan 2 gånger (dirigent Antal Dorati)
• Igor Ojstrach 3 gånger (dirigenter István Kertész, James DePreist)
• Liana Isakadze 2 gånger (dirigent Herbert Blomstedt)
• György Pauk 1 gång (dirigent Gennady Rozhdestvensky)
• Masuko Ushioda 1 gång (dirigent Eduardo Mata)
• Gidon Kremer 6 gånger (dirigenter Rudolf Kempe, Gennady Rozhdestvensky)
• Yuval Yaron 2 gånger (dirigent Herbert Blomstedt)
• Dan Almgren 1 gång (dirigent Göran W Nilson)
• Ida Haendel 2 gånger (dirigent Paavo Berglund)
• Leo Berlin 2 gånger (dirigent Paavo Berglund)
• Salvatore Accardo 2 gånger (dirigent Alexander Gibson)
• Midori 3 gånger (dirigenter Paavo Berglund, Alan Gilbert)
• Leonidas Kavakos 11 gånger (dirigenter Niklas Willén, Andrew Davis, Jukka-Pekka Saraste)
• Cecilia Zilliacus 1 gång (dirigent John Storgårds)
• Klara Hellgren 1 gång (dirigent Hannu Koivula)
• Joshua Bell 1 gång (dirigent Alan Gilbert)
• Vadim Repin 8 gånger (dirigent Alan Gilbert)
• Sergej Bolkhovets 1 gång (dirigent Christian Eggen)
• Lisa Batiashvili 10 gånger (dirigent Sakari Oramo)
• Nancy Zhou 2 gånger (dirigent Sakari Oramo)
• Pekka Kuusisto 1 gång (dirigent Hannu Lintu) 

Violinkonserten har varit med på följande turnéer:

• Helsingfors 1975 med Gidon Kremer som solist och Rudolf Kempe som dirigent.
• Norrlands-turné 1993 med Leonidas Kavakos som solist och Niklas Willén som dirigent.
• Spanien-turné 1993 med Gidon Kremer som solist och Gennady Rozhdestvensky som dirigent.
• Schweiz/Grekland 1997 med Leonidas Kavakos som solist och Andrew Davis som dirigent.
• London 2004 vid en PROMS-konsert med Joshua Bell som solist och Alan Gilbert som dirigent.
• Japan-turné 2004 med Vadim Repin som solist och Alan Gilbert som dirigent.
• Ravenna 2005 med Leonidas Kavakos som solist och Jukka-Pekka Saraste som dirigent.
• Europa-turné 2015 med Lisa Batiashvili som solist och Sakari Oramo som dirigent. 

Två framföranden i Göteborg: 2012 med Nancy Zhou som solist och 2015 med Lisa Batiashvili, båda gångerna med Sakari Oramo som dirigent. 

Vid tre tillfällen har violinkonserten framförts på Diplomkonserter:

• 1996 med Cecilia Zilliacus som solist och John Storgårds som dirigent.
• 1999 med Klara Hellgren som solist och Hannu Koivula som dirigent.
• 2009 med Sergej Bolkhovets som solist och Christian Eggen som dirigent. 

Violinkonserten har framförts med Kungliga Filharmonikerna vid flera speciella eller särskilt festliga tillfällen:

• 22 april 1919 med Ferenc de Vecsey som solist och Nils Grevillius som dirigent. Sibelius tillägnade 1905 den då 12-årige de Vecesy den reviderade versionen av violinkonserten.
• 24 mars 1924 med Julius Ruthström som solist och med tonsättaren som dirigent. Vid samma konsert uruppfördes Sibelius sjunde symfoni.
• 8 december 1940 med Anja Ignatius som solist och Tor Mann som dirigent. Konsert i samband med Sibelius 75-årsdag.
• 7 december 1945 med Emil Telmányi som solist och Carl Garaguly som dirigent. Konsert i anslutning till Sibelius 80-årsdag.
• 19 augusti 1975 med Gidon Kremer som solist och Rudolf Kempe som dirigent. Detta var Gidon Kremers första officiella framträdande utanför Sovjetunionen. Den 21 augusti följde även ett framträdande i Helsingfors.
• 21 oktober 1982 med förste konsertmästare Leo Berlin som solist och Paavo Berglund som dirigent. Konsert på 80-årsdagen av Konsertföreningens orkesters (Kungliga Filharmonikernas) första konsert.