Den moderne Sibelius

Man brukar säga att Sibelius inte bildade skola och menar då att inga tydliga efterföljare finns. Det må vara hänt, ändå är inflytandet stort – inte minst i modern tid, vilket kanske överraskar en del. För om Sibelius redan under sin levnad ansågs vara något av en traditionalist, vad har han då haft att säga tonsättare efter sin död? En hel del, visar det sig. De som en gång avfärdat Sibelius komponerande som något som hörde till en gammal värld hade helt enkelt fel: man betraktade så att säga byggnaden, exteriören, men värderade inte de originella konstruktionerna inuti och bakom fasaden.

Så när den tyske sociologen och filosofen Theodor W. Adorno föraktfullt kallade Sibelius en ”klottrare”, kan det mycket väl hänga ihop med att han saknade rätt verktyg, och såg avvikelser hos Sibelius som misslyckanden. 

”Om Sibelius är bra, måste musikens historiskt kompetenta måttstockar från Bach till Schönberg arrangeras på nytt", skrev Adorno. Ja, en annan typ av läsning behövdes för att analysera och uppskatta Sibelius språk, grammatik och satsbyggnad.

Men Sibelius musik är ju inte precis svårlyssnad? Nej, just det, oftast är musiken tvärtom följsam och attraktiv för en mycket bred publik. Det är det yttre. Men det är i formtänkandet som Sibelius verkliga originalitet framträder, i arbetet med små motivceller som kopplas samman och växer och växlar över i nya skepnader. Det är det lilla som så småningom bestämmer det stora, och det sker ofta nästan omärkligt och på ett ytterst raffinerat sätt.

Sådant ger Sibelius musik en påfallande känsla av ett organiskt levande material; en sorts kroppslighet – eller växtlighet. Utifrån beskrivningen av sådana tekniker är det inte heller svårt att förstå varför till exempel den främste nutida amerikanske tonsättaren, John Adams (ägnad Konserthusets tonsättarfestival 2005), så ofta talat om sin kärlek till Sibelius: i ett fågelperspektiv är hela Adams utvecklingslinje som tonsättare närmast som en berättelse om Sibelius formspråk, från minimalistens arbete med små, repetitiva motiv hos den tidige Adams till stora, organiska former i operornas och de väldiga orkesterverkens nutid.

Till Sibelius originalitet ska läggas det klangliga färgarbetet. Sibelius var
synestet (dvs han ägde förmågan att korskoppla olika sinnesintryck) och såg färger i toner, toner och klanger i färger. Det sägs att han även hörde ljud via till exempel dofter. Och även om Sibelius musik generellt sett inte är harmoniskt uppenbart djärv så finns också här speciella egenheter och avsteg från dur/moll-tonalitet, som tillsammans med personliga sammansmältningar av instrument, klanger och texturer ger upphov till en alldeles speciell lyster med vibrerande kolorit i Sibelius musik.

Så, nej, det är inte heller konstigt att tonsättare som Gérard Grisey och Tristan Murail i den franska så kallade spektralskolan på 1970-talet – ett komponerande baserat på avancerad analys av ljud och klangers övertonsspektra – också bugade sig i beundran åt vad de hörde hos ”klottraren” Sibelius. Till exempel när de lyssnade till den sjunde symfonin, som Kungliga Filharmonikerna uruppförde under tonsättarens ledning 1924; en symfoni som för övrigt Anders Hillborg citerar i Exquisite Corpse, Kungliga Filharmonikernas beställningsverk med första framförande 2002. 

— Tony Lundman